Vi har fått besked om att vi har plats nummer sjuttiofem på vårt förstahandsval av dagis. Eftersom man är anmäld på fem dagis samtidigt och upptar en plats i kön på alla är det lite svårt att veta hur stor kön är i verkligheten. Jag vet inte hur de räknar, men det låter inte vidare hoppfullt får man säga.

Men det här med dagis föder en hel del andra tankar. Det känns oerhört märkligt att tänka sig att man ska separeras från Korvasson på dagarna, jag vet inte om jag kommer att vara förberedd på det. Hon klarar det säkert fint, även om hon är väldigt bortskämd just nu med att ha båda föräldrarna hemma, större delen av tiden. Men hur ska jag ta det? Hur ska det gå för mig? Vad händer när det är dags för middagsluren, då vi brukar krypa ner i soffan tillsammans. Vem ska Korvas sova med då? Eller ännu värre, vem ska jag sova med då?

Nog för att jag har hört talas om inskolning på dagis, men borde de rimligtvis inte ha en utskolning i hemmet parallellt med den? Någon som kommer hem till en och ser till att man är sysselsatt och när man är helt upptagen med något annat, tar de bort barnet en stund. I början kommer de tillbaka snabbt, ibland så snabbt att man inte ens har hunnit märka att de har försvunnit. Men gradvis förlänger de bortavaron tills man har vant sig vid att vara själv.

Jag tänker inte ge mig förrän jag får ett kontrakt om utskolning, med underskrifter från högt uppsatta myndighetspersoner, som garanterar att jag ska vara helt avvand innan det blir tal om dagis. Får jag inget sådant kontrakt,

kan de glömma att jag lämnar ifrån mig Korvasson.