Med handen på hjärtat, hur många katter känner ni till som låter små barn köra med bilar på dem? Antingen är Ahlgren helt störd, eller så njuter hon bara av sällskap, oavsett i vilken form det kommer. Det ena behöver ju förstås inte utesluta det andra. Faktum är att hon med största sannolikhet är helt störd och njuter av sällskap, oavsett i vilken form det kommer. Men Korvas är rätt försiktig och lyssnar faktiskt på vad man säger, ibland. När hennes klappande på katten övergick till bankande sa jag, med ganska barsk ton, att hon måste vara snäll mot katten och klappa försiktigt och då gjorde hon som jag sa.  På det hela taget lyssnar hon ganska mycket och det verkar som om hon gillar när man ber henne utföra någonting. Vad som helst egentligen, bara hon får känna sig nyttig. Att klappa en katt försiktigt är ett uppdrag så gott som något.

Det kan vara ett bra knep att ta till när hon är grinig, att be henne göra någonting. ”Var är bollen Korvas?” kan man fråga och då blir hon fullt fokuserad på att lokalisera bollen för att sedan säga ”där”, när hon har hittat den. Och då ber man henne hämta den och så är allt frid och fröjd en liten stund.

Idag stod hon och hängde över mig, när jag satt i fåtöljen, och pekade vilt med fingret på någonting på bordet och sa ”där”, som hon gör när hon vill ha någonting. Jag lyfte upp det ena föremålet efter det andra för att ta reda på vilket hon menade. Till slut förstod jag att det var kaffekoppen hon ville åt. Jag försökte säga ”blä”, som jag gör när hon försöker äta kattmat eller någonting annat äckligt, för att hon skulle förstå att det inte var gott. Men eftersom jag drack själv ur den hela tiden, upplevde hon mina budskap som dubbla och gav sig inte. Då satte jag koppen till näsan och tog ett djupt andetag och grimaserade överdrivet och sa ”huäääääblläääääuuuuäh” och det tyckte hon var hysteriskt roligt. Så fort jag tog bort koppen ville hon föra den tillbaka till min näsa för att jag skulle göra samma sak igen och så skrattade hon igen. Efter ungefär femton gånger ville jag inte göra det mer och då blev hon hysterisk. Ögonen blev röda och tårarna rann.

Då frågade jag ”var är Korvas navel?” och hon tystnade tvärt och böjde ner huvudet och började rulla upp tröjan. Sen satte hon sitt lilla finger mitt på naveln och utbrast ”där”.