Korvas och jag har varit ute och klottrat idag. Vi har skapat, vad jag misstänker vara den största taggen som någonsin gjorts i vasastan. Allt skedde mitt på ljusan dag, mitt framför ögonen på folk. Ingen anade oråd och poliserna log mot oss och lyfte på hattarna där vi kom. Lyckligt ovetande om att vi var i färd med att promenera in en 525 meter hög och 1,4 kilometer lång tag i form av Korvassons namn.

Det duggregnade och jag hade ingen regnjacka eller något paraply, men tänkte att det inte var så farligt mycket och traskade glatt vidare. Men det tar tid att skriva in 1,4 kilometer långa budskap. Själva sträckan har jag inte orkat räkna ut, men uppskattar den till ca sex kilometer. Och då har jag inte räknat in de gånger man måste gå tillbaka i samma ”streck” (som t.ex. i k:et) för att komma vidare. Annars blir ju taggen kladdig.

När vi hade kommit till halva a:et var både jag och barnvagnen genomblöta (Korvasson med åkpåse var torra) och jag frös som en hund. Jag hade glömt bort att äta och drabbades av ett plötsligt blodsockerfall och blev på skitdåligt humör. Jag förbannade mig själv över vilken urusel dag jag hade valt att gå ut och klottra på. Alltså tog vi snabbt in på närmsta fik, slet av oss de blöta ytterkläderna och köpte kaffe och en macka. Korvas fick en flaska ersättning. Hon var i högform och satt bredvid mig på soffan och stoltserade högt och livligt, med sitt fulla vokabulär bestående av mestadels vokaler. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi kom ut igen hade jackan torkat något och jag var på glatt humör igen.

Här skulle ju vilken sund människa som helst ha rundat av promenaden och gått hem igen, men i min värld lämnar man inte en halvfärdig tag. I regnet var vi alltså tvungna att promenera in återstoden av a:et följt av s:et innan vi kunde vända hemåt.

Väl hemma hade Korvassons blöta pappa bytt sin glada uppsyn mot en något stramare.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.

Under Korvas och mina upptäcktsfärder samlar vi på oss en massa intryck, men vi ser och uppfattar saker helt olika. Jag skulle vilja spänna fast en kamera på Korvassons huvud, så att jag kan jämföra våra visuella upplevelser. Jag skulle kunna spänna fast en på mig själv också, så kan man klippa ihop en liten film från två olika perspektiv. Två olika sätt att se. Egentligen är det nog ganska nyttigt. Bara skillnaden i fysik gör att vi ser saker annorlunda. Sedan har vi helt skilda referenser som får oss att intressera oss för olika saker. Korvas tittar till exempel upp i taket väldigt ofta. De flesta vuxna har sedan länge slutat titta upp i taket ordentligt. De har utvecklat tunnelseende. När vi är på café och jag ser möbler och människor, ser korvas lampor och sprickor i taket (och möbler och människor). Sen har hon ett enormt intresse för detaljer. Hon kan sitta och skrapa, hundraprocentigt fokuserad, på mitt finger i flera minuter. Vuxna vet redan hur deras fingrar ser ut och alla andras också för den delen, så de ödslar ingen tid på sådana studier.

Det är fascinerande hur vi som barn är som svampar som suger åt oss allt och intresserar oss för allt. I takt med att vi lär oss mer och får en uppfattning om vilka vi är blir vi vuxna. På vägen har vi råkat ut för en massa missuppfattningar och skaffat oss förutfattade meningar. Vi har bestämt oss för vilka vi är och har slutat se och börjat anta. Det där blir väldigt tydligt när man tecknar. Man antar att man verkligen vet hur någonting ser ut, men när man ska få ner det på pappret inser man att man inte har en aning. Det har mycket mindre med handens färdighet att göra, än med förmågan att kunna se. Man kan säga att med åldrandet blir man dummare och smartare på samma gång. När man är gammal är man följaktligen skitdum och skitsmart. Men jag är säker på att Korvassons film skulle göra oss alla lite smartare. Vi måste bara lösa de tekniska problemen först.

För ett par år sedan såg jag en naturfilm, där de hade lyckats fästa en kamera på en elefant så att filmen var ur elefantens perspektiv. Det var unika bilder och man kunde komma så nära som man aldrig hade gjort tidigare. Man såg hur elefanterna såg på varandra och det var en otroligt häftig syn. Berättaren pratade om att den nya moderna tekniken hade gjort det omöjliga möjligt. De hoppades att kameran inte skulle påverka elefanten alltför mycket, att den inte ens skulle tänka på att den hade den. Man föreställde sig kameran som en supermodern, pytteliten sak. Så liten att den kanske var fäst mellan ögonen på elefanten.  Själva kameran kunde man ju inte se, eftersom det var elefanten själv som filmade. Men framåt eftermiddagen låg solen så lågt att elefanten filmade sin egen skugga, och i den kunde man äntligen se kameran. Jag höll på att trilla av stolen. Kameran var en jävla plåtburk, stor som en flyttkartong! Att de ens för en sekund inbillade sig att elefanten inte skulle påverkas av den.

Dessutom var de tvungna att söva ner stackaren varje gång de skulle göra någon ändring på kameran. I början hade de till exempel glömt att sätta på en vindrutetorkare. Det tog ungefär en halvtimme innan elefanten hade sprutat ner hela skiten med lera. Pang, ett nytt bedövningsskott och elefantkompisarna flydde i skräck, medan den kamerabeprydde elefanten vinglade till marken. Sedan var det bara att gå fram och göra nödvändiga justeringar. Det var visst inte nyttigt för elefanten att bli nersövd så ofta.

Jag kommer att ha den här starka filmen i åtanke när jag ska ordna med Korvassons utrustning. Men en klar fördel är att Korvas kommer i ett betydligt behändigare format, så jag lär inte behöva skjuta henne med bedövningspilar varje gång jag ska sätta på och stänga av kameran.

Det började med att jag rakade av mig polisongerna. Jag har haft polisonger så länge jag har kunnat. Och alla de plågsamma år före polisongernas tid, närde jag en dröm om att det en dag skulle vara möjligt. Jag minns en gång i mellanstadiet när jag hade kammat fram håret så att det skulle se ut som polisonger, varpå min lärare improviserade en sång. ”Daniel polisong hoppade i sin långkalsong och upp på en balkong och sjöng en sång hela dagen lång…”. Han var en fin lärare. Den bästa jag någonsin haft tror jag. Annars hade jag nog inte kommit ihåg sången, så här tjugofyra år senare.

Men efter alla dessa år med polisonger var jag sugen på att se hur jag skulle se ut utan. Jag såg förjävlig ut. Jag ångrade mig redan efter att jag rakat av den ena. Men en polisong är inte mycket att komma med och det var lättare att raka av den andra än att försöka sätta tillbaka den första.

Då bestämde jag mig för att låta skägget växa, så att nästa gång jag rakade mig skulle polisongerna vara tillbaka. Jag upplevde ganska snabbt positiva effekter på mitt intima gosande med Korvas. Hon blev mycket mer tolerant. Det är ju ingen vits med att ha en bebis om man inte får gosa och gnugga sig mot den. Men har man skäggstubb så sandpapprar man upp det lilla bebisansiktet på nolltid. Dessutom har jag alltid velat testa, att någon gång i livet ha ett riktigt jävla beatlesskägg. Typ John Lennon-69. Problemet har alltid varit att det tar sån förbannad tid och att det känns som att man har en ylletröja i ansiktet.

Nu står jag alltså och väger fördelar mot nackdelar. ”Att spara eller inte spara”. Ylletröjan mot gosandet. Jag har varit rådlös men bestämt mig för att behålla det året ut. Ett nyår med skägg helt enkelt. Sedan får jag rådfråga Molly.

Det kanske är fett ute med skägg 2009.

Jag har tre barn. Fisen, Korvas och Bloggen.

Jag måste prioritera barnen av kött och blod.

Men det kommer ett längre även idag.

Äntligen börjar de första skisserna på en mobil bloggutrustning ta form.

Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag känner mig knappt kapabel att skriva någonting överhuvudtaget, men gör ett försök.

Min dåliga start på dagen har jag ju redogjort för i mitt tidigare inlägg. Efter det sov Korvas och jag på soffan i en timme och jag vaknade upp som en lite bättre människa. Absolut inte bra, men lite bättre.

Korvas och jag skulle på middag hos en vän vid femtiden och jag hade planerat att driva runt på stan fram till dess. Min trötta och snoriga lilla bebis hade dock helt andra planer. Hennes normalt sett ganska korta lunchvila varade i över tre timmar! Hon brukar aldrig sova i tre timmar på dagen. Man önskar att små barn kunde kommunicera sina planer lite bättre. ”Du pappa, jag kommer nog att knoppa ett bra tag nu, så passa på att göra någonting vettigt av tiden”. På tre timmar hinner man göra ganska mycket, men inte när man hela tiden tror att hon strax ska vakna.

När hon till slut vaknar, och jag är i färd med att förbereda maten, ringer det från Aftonbladet. Journalisten säger att Korvasbloggen har slagit något slags rekord i att växa fort på kort tid och undrar om det går bra att prata en stund. Jag känner mig verkligen inte i form men säger ”javisst” och svarar så gott jag kan (verkligen inte särskilt bra) på alla frågor. När intervjun är klar och Korvas är färdigmatad tänker jag att nu ska jag skynda mig ut.

Med Korvas på armen går jag runt och letar efter hennes mössa, när telefonen ringer igen. Den här gången är det en fotograf på Aftonbladet som befinner sig i krokarna och undrar om hon hinner komma upp och ta en bild på mig och Korvas. Jag känner mig, av fåfänga skäl, verkligen inte särskilt peppad men säger ”javisst” och tar av Korvas overallen igen. Medan vi väntar får jag tid att förbanna mig själv över att jag har tvättat håret. Jag ser löjlig ut när jag har tvättat håret. Ibland är det roligt att se löjlig ut, men jag vill bestämma själv när jag gör det. Bilden i mitt inlägg ”Olika kystymer olika roller”, där jag poserar i badmössa, är ett lysande exempel på när jag själv har bestämt att det är ok att se löjlig ut. Nu tänker jag iallafall: ”Inte nog med att jag kommer att framstå som en idiot i intervjun, jag ska se löjlig ut på bilden också”.

När vi har blivit fotograferade skyndar vi iväg mot tunnelbanan. Det regnar ganska mycket, så jag har dragit över regnskyddet på barnvagnen och skyddar mig själv med ett stort paraply. På vägen går jag och formulerar svaren på frågorna i intervjun, så som de borde ha varit. Vidare tänker jag, nästan malligt, att Korvasbloggen är hypad och att det här är mina ”fifteen minutes of fame”. Korvas ligger och sover tungt i vagnen.

Med bara ett par steg kvar till hissen ner till tunnelbanan ser jag att dörrarna håller på att stängas och tar ett par snabba kliv för att kila in foten imellan. Utanför hissen finns en gallerbrunn i rostfritt stål, som har blivit snorhal i regnet, och när jag kliver på den halkar jag och faller handlöst bakåt. Eftersom jag håller i vagnen följer den med, snurrar 180 grader och landar upp och ner. Och jag tror på fullaste allvar att mitt hjärta slutar slå. Jag skriker till och flyger upp. På ingen tid alls har det samlats folk omkring mig och jag är så fruktansvärt rädd att jag skakar. Jag skopar upp vagnen för att få med mig Korvas som ligger där under. På något vis har hon landat på nätpåsen som sitter fast på vagnen och är fullproppad med saker. Däribland en extra tröja som jag pressade ner ifall jag skulle frysa. Jag lyfter upp henne och hon gnyr till, därför att hon har vaknat. Sedan tittar hon förvånat på alla människor omkring sig. Efter att ha konstaterat att allt är lugnt, hjälper mig dessa fantastiska människor att samla ihop paraplyet, min mössa och Korvassons napp som har flugit iväg i fallet. De undrar om jag vill ha hjälp in i hissen, men jag säger att jag måste samla mig lite. Sedan står jag under tak, några meter därifrån, och kramar om Korvas och känner att det stockar sig i halsen och att benen darrar.                   När jag efter några minuter går fram till hissen igen, hasar jag med fötterna som om jag gick på blankis, beredd att parera.

Under middagen känner jag mig samlad och vi har trevligt, även om Korvas är lite trött och grinig på grund av sin förkylning.

När vi kommer hem igen har det gått några timmar. Lisa möter oss i hallen och jag säger ”hej”, lämnar över Korvas och börjar gråta.

Malin Wollin undrar: ”Hur ska vi någonsin hävda vår kompetens om vi är där på grund av våra tuttar?”

Korvaspappa undrar: Hur ska man någonsin kunna hävda någonting överhuvudtaget om man automatiskt blir bortsållad på grund av sina tuttar?

Hur är det egentligen meningen att man ska kissa med sitt barn när man är ute på stan?  Det är aldrig någon som pratar om det, men det är inte alltid en helt enkel sak. Om det finns ett skötbord nära toaletten underlättar det avsevärt. Då kan man både stå och sitta och ha full kontroll. Nu finns det väldigt sällan skötbord på herrarnas. På Planet fitness, där Korvas och jag går på babysim, har vi många gånger ställts inför det här problemet och där finns det i alla fall inget skötbord. Jag tänker fördomsfullt att det gör det nog på damernas, men det har jag ingen aning om. Kanske tänker de att på ett sportcenter har man inte med sig bebisar punkt. Eller så tänker de att bara kvinnor har med sig bebisar. Eller så tänker de inte alls.

Som jag ser det finns det då tre alternativ. Antingen lägger man barnet på golvet, sitter med barnet i knät eller står. Problemet med att sitta är att man måste hasa av sig brallorna med en hand. Det slår mig att detta är någonting som mammor på toaletter utan skötbord måste genomgå. Vill man veta hur mammor kissar får man dock vända sig till en annan blogg. Av flera anledningar vill man inte gärna lägga ner barnet på golvet på en offentlig toalett (i alla fall inte på herrarnas) och då återstår bara ett alternativ.  

När man står och kissar får man hålla sitt barn i ena armen, likt en festivaldeltagare som kissar i buskarna med en öl i handen. Den stora skillnaden är att ölen inte sprattlar och att själva greppet är något annorlunda. Greppet om ölen kontra bebisen alltså. Öppnandet av knapp och gylf får man klara med en hand och sedan skymd, av en förhoppningsvis medgörlig bebis, kan man göra sin business.  Efter det får man, så noga det går, tvätta sin hand med samma hand.

Om det finns någon utformad plan, ett standardsätt för hur man ska gå tillväga, så har det gått mig obemärkt förbi.

Hur pappor gör 2:an (bajsar), är ett helt annat kapitel. Det innefattar fler moment och det är inte ett ämne som korvasbloggen har för avsikt att behandla.

Det är en märklig känsla att trycka ned sitt barn i vattnet. Det känns fel på något sätt.

Första gången jag skulle gå med Korvas på babysim var jag livrädd. Bara det att börja i en ny grupp, oavsett sammanhanget, är jobbigt tycker jag. Efter att ha bytt om själv och satt på Korvas hennes badbyxor (en specialvariant med små snoddar som tätar åt runt ben och midja ifall hon skulle bajsa i vattnet, vilket tydligen är väldigt ovanligt) gick vi ned till rummet med den uppvärmda bassängen. När vi kom in höll en tidigare grupp fortfarande på som bäst. De sjöng ”en liten båt blir ofta våt om magen när det stänker…” och jag tänkte ”nej, men vafan, måste vi sjunga också!!?”

Ett par minuter senare står jag i vattnet med badmössa på huvudet och korvas i famnen, omgiven av  mestadels kvinnor med andra barn i famnen, och sjunger ”skruttenluttenli skruttenluttenli vad heter du…” Här ska man säga barnets namn och enda gången Korvas kallas Edith är på babysimmets ”skruttenluttenli”. Grupptryck rätt och slätt. Komma dit med skägg och kalla sitt barn för Korvas kändes helt enkelt för mycket. Hursomhelst säger jag Edith och sången fortsätter ”Edith ja Eedith så heter du vow vow vow skruttenluttenli skruttenluttenli…osv”.

Under hela sången tänker jag någonting i stil med ” Åh, högre makter, gör så att ingen ser mig!”. Jag viskar till Korvas att ”det är nog bäst att du vänjer dig vid tanken på att det inte blir så mycket babysim i framtiden, pappa har en image att tänka på”.

Jag sjunger i ett band, The Dandelions. Det är rock´n´roll, vi dricker bärs, har röda kläder och är jävligt tuffa.  Jag ska inte sticka under stolen med att vi är ett väldigt inaktivt band nuförtiden och det är längre och längre mellan spelningarna. Faktum är att i år hade bandet dubbelt så många förlossningar som spelningar. En spelning alltså, men den var grym! Vi var förband till Soundtrack of our lives på barnens ö. Det var magiskt och vi var bättre än någonsin och Korvas var där, men det blir ett annat inlägg.

Förutom att skryta över bandet så var det kontrasterna jag ville åt. Scenkläderna spelar en viktig roll i sammanhanget. När man inte har spelat på länge och är så nervös att man vill kissa på sig, så hjälper det verkligen att kliva i en kostym. Den hjälper till att plocka fram den sida hos en som man behöver just då och den förstärker också själva upplevelsen visuellt inbillar jag mig. Här måste jag inflika att när det slår fel och allt går åt helvete så får kostymen rakt motsatt effekt. Den förstärker visserligen fortfarande, men då förstärker den känslan av att vara en skräckslagen, röd, idiotclown. En clown som skulle betala nästan vad som helst för att bara gå upp i rök.

Det var något av en negativ förstärkning jag upplevde när jag stod i bassängen på planet fitness, med badmössan på huvudet och korvas i famnen och sjöng ”skruttenluttenli”.

Nu har jag vänt på det. Nu plockar badkostymen fram just den sida hos mig som jag behöver just då. Korvas älskar babysimmet och jag älskar Korvas och när vi sjunger nu tar jag i för kung och fosterland, och på kommandot ”Ett, två, tre, nu kommer det vatten”, trycker jag ned henne under ytan.