Korvas är ju liksom förutsättningen för den här bloggen. Likväl är det oftast hon som sätter käppar i hjulet för själva bloggandet.

Idag skulle jag nästan behöva barnvakt för att helhjärtat ägna mig åt bloggen. Men det vore ju sjukt förstås. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till? Sannerligen något att blogga om. ”Han gav försäkringskassans pengar till en barnvakt för att blogga på heltid!”. Nej, men idag har jag tusen idéer (skitbra idéer tror jag) och känner lite panik för att de kommer rinna iväg och glömmas bort innan jag får tid att skriva om dem.

Den som tänker, ”men skriv ner det då i ett block”, har inte träffat Korvasson i sitt esse.

Ibland går det dock. Jag ska genast skaffa ett block och börja anteckna. Korvasbloggarblocket.

Åh det är ju så enkelt och självklart! Genialt!  KORVASBLOCKET!

Jag inser att jag nog har en rätt naiv inställning till det här med vab, men jag är skitsugen!

Ända sedan jag första gången hörde talas om uttrycket ”att vabba”, har det i mina öron låtit nästan som att få en present. Lite som att skolka fast med en underskrift från föräldrarna. ”Nej tyvärr, jag kan verkligen inte jobba idag trots att jag är helt frisk. Jättesynd, jag vet, men jag vabbaaaar!”

Man känner sig ju lite utanför också. Vadå, varför får inte jag vabba? Bara för att inte jag har barn!? Men nu är det andra bullar. Nu har jag Korvas och nu vill jag vabba. Omedelbart!

När jag drömmer mig bort om framtida vabbningar är det inte främst ”kräksjukevabben” som lockar. Nej, kräksjukevabben liknar mer en present av det slag man egentligen inte vill ha. Lite som när mormor efter egen smak köpte kläder åt en i julklapp. ”Känn, vilket skönt material!”. Det är de där lite småfebriga vabbningarna jag vill åt. När man kan kura ihop sig under täcket med sitt lilla barn och kanske titta på en film. Vilken film som helst egentligen, det är myset som är det viktiga. Man är i någon sorts zon, utanför tid och rum, och vet att man har sjukdomen att tacka för att man får vara tillsammans just då. Det är fint!

De kallar mig pappabloggare, men egentligen är jag korvasbloggare. Det är en viss skillnad.

Inga björnbär på frukostbordet denna morgon. Eller ”morgon”. Bara dårar och möjligen lantbrukare (det låter jag vara osagt) kallar detta för morgon. Att ställa klockan på två timmar före Korvas går upp känns rent av idiotiskt.

Om femton minuter tutar det och jag blir plockad för att åka ut och ställa mig på en namnlös åker norr om stockholm, för att filma hur ett frö sätts i jorden, och jag fryser som en hund vid blotta tanken. Vilket jag även misstänker att fröet gör.

Nu har jag samlat på mig en sömn på sju och en halv timme de senaste två dygnen. Härligt!

Blev mycket road av det här inlägget Inget rosa till Korvas och mådde lite bra av att bli kallad hippie. Vet inte varför.

Får se hur mycket Korvas det blir idag. Saknar henne redan.

Igår hade jag min första Korvasfria kväll på länge. Vi träffades några vänner på café Piastovska för att äta Polsk schnitzel med surkål och dricka några öl. Jag blev lovad en liten sovmorgon men det blev ändå en lugn kväll för att Lisa skulle jobba idag på öppningen av Galeria Sentimental på Tensta Konsthall och jag skulle följaktligen ha Korvas.

Efter Piastovska gick vi till Tranan och Sedan till Peppar. Efter det gick vi hem och då var väl klockan ett halv två någonting.

När Lisa kom och väckte mig vid 09.30 i morse och meddelade att det snart var dags, började jag fundera på om jag och stora delar av min bekantskapskrets har fått en lite skev uppfattning om innebörden av en ”lugn kväll”. Jag hade druckit åtta öl, gjort av med tusen spänn och mådde skit! 

Nu tror jag att vår definition av en lugn kväll lever kvar från en tid när man kunde sova hur länge man ville dagen efter, kanske bara gå upp för att ta en till huvudvärkstablett. Den här bloggen i sig är ett bevis på att den tiden är förbi. Korvas tar ALDRIG sovmorgon!

Lisa ropar att nu måste hon gå om några minuter och jag mumlar till svar, i ett patetiskt försök att låta piggare än jag är: ”Mm jag kommer om tre minuter, funkar det?”. Samtidigt tänker jag att jag skulle behöva åtminstone trehundra minuter för att likna en anständig människa. Jag kommer ut, blek om nosen, i mina alldeles för stora kalsonger (ett felköp på åhléns (för två år sen!)) och får syn på det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär som min fantastiska flickvän har ställt fram åt mig, och utbrister (oförskämt): ”Åh du, det där får nog vänta ett bra tag”. Samtidigt som jag säger det känner jag att allt inte står rätt till och säger i nästa andetag: ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det?”.

Fem minuter senare står jag där, om möjligt ännu blekare, i mina alldeles för stora kalsonger. Lisa har gått och min underbara, varma, väldoftande lilla bebis sprattlar omkring i sin ”gåkärra” och babblar och gapar och skiter fullständigt i hur jag definierar en lugn kväll.

Lyckligtvis blev Korvas väldigt snabbt trött och vi sov i ljuva trettiofem minuter på soffan. Hon på behörigt avstånd från min mun. Sedan tog vi en riktigt skön promenad på Långholmen i höstsolen, tillsammans med min kompis Ida som jag inte sett på länge. Korvas sussade och fick sedan mat ur en föruppvärmd flaska på en bänk vid amfiteatern uppe på kullen. Efter det tog vi en fika på Lasse i Parken och gick hem.

Nu är Lisa på Kvarnen med konstfolket. Imorgon ska hon få sovmorgon och Frukost. En repris av min middag: Ett kokt ägg och en tallrik mjölk med björnbär.

När jag är ute och kör med Korvas så händer det, inte hela tiden men tillräckligt ofta för att jag ska ha reagerat över det, att andra pappor morsar på mig. De nickar och drar lite på mungipan, som om de tyst säger ”tjena” och jag nickar tillbaka och så passerar vi varandra. Som om vi vore motorcykelförare eller busschaffisar (varför nu de morsar på varandra) eller nåt. ”hej hej, du är också en pappa ser jag, här kommer jag”.

Jag är vanligtvis ingen stormorsare och tar gärna en omväg om jag ser nån på håll som jag bara känner lite grand. Något som tycks vara ett släktdrag. Min syster har en uppsjö av fantastiska historier om hur hon har undvikit människor hon inte vill prata med. Det här fenomenet roar mig dock en hel del. Skulle vara intressant att höra om någon annan har tänkt på det.

Det är aldrig några mammor som morsar på mig. Däremot är det betydligt fler tjejer utan barnvagn som ler än vad det är i vanliga fall.

Lisa hävdar att morsor inte morsar. Hur är det ställt med den saken?

Ibland kan jag förstöra en hel dag med Korvasson, bara för att jag har fått för mig att jag måste göra något. Jag tänker inte på de dagar då man har planerat någon aktivitet som äger rum utanför hemmet och som innefattar en vagnpromenad, för det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli bra. Främst tänker jag på de dagar när man inte vill eller orkar lämna hemmet men ändå känner att man måste hinna med något. Det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli dålig.

Bara själva föresatsen att man ska göra något leder till att man känner irritation och stress när det inte går.  Idag har jag t.ex. försökt hinna med några jobbgrejer. Det finns ju inte särskilt mycket tid mellan matpassen. Då ska Korvasson hinna med att babbla och skrika och bajsa och förhoppningsvis sova en stund. Sedan är det dags att förbereda nästa mål och kanske diska undan det förra. Det kan räcka med att kolla mailen för att hon ska bli gnällig. Då tycker jag först att hon är en gnällig och jobbig bebis och sedan känner jag mig dålig för att jag inte ägnar all tid åt henne.

Idag blev hon skitgnällig och trött men vägrade att somna. När det inte fungerade att söva henne med gitarrspel (då gör man ju något och det funkar relativt ofta), så rafsade jag i blixtens hastighet fram hennes overall och så gav vi oss ut på ett beprövat varv i kvarteret.

 I vagnen brukar hon vara nöjd. Vi har precis bytt ut liggdelen mot en sittdel som har gjort susen. Nu slipper hon ligga och göra situps hela tiden för att se. Först bär det av till Auktionshuset på Hälsingegatan, där vi tittar på antikviteter. Ofta somnar hon redan där. Sedan går vi ned på Norra stationsgatan där ingången till Auktionshusets nedre våning finns (om man har barnvagn) och tittar på ännu mer antikviteter. Därefter bär det av till Grönmarks järn, där vi tittar på skruvar och beslag och sånt som jag behöver till mina nya idéer (som obehagligt ofta rinner ut i sanden).

När vi sedan kommer hem packar jag upp en betydligt gladare bebis. Och jag har än en gång tvingats inse att det inte fungerar att planera in en massa andra saker utöver det jag verkligen ska göra.

Nämligen ta hand om mästerbabblaren korvasson.

I lördags fyllde Korvasson ett halvår, vilket innebar slutet på en era och början på en annan. Vi hade som något slags delmål att om det gick så skulle hon få bröstmjölk i iallafall ett halvår. Med lite planering fungerade det på dagen. Ett par dagar tidigare hade mjölken i brösten sinat till den grad att Korvas inte fann det värt besväret. Och de sista påsarna nedfryst bröstmjölk tinades upp på lördagen. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över.

När Korvas var fyra månader började vi varva bröstmjölken med ersättning, majsgröt och diverse puréer och nu kan majsvälling läggas till listan.

Det känns som en evighet sen nu, trots att det bara har gått knappt ett halvår. Men jag minns hur otroligt stort, nervöst och spännande det kändes att vara själv med korvas första gången och jag ensam skulle se till att hon fick mat. De första två veckorna efter förlossningen var vi båda hemma, sedan började Lisa jobba två dagar i veckan på konsthallen. De första tillfällena följde jag med till hennes jobb med mitt lilla kit, bestående av Kylväska, mjölkvärmare och halvupptinad bröstmjölk på flaska. Det kändes tryggt att veta att om allt gick åt pipan så skulle man kunna backa upp med bröstet. 

Oron jag kände förstärktes  i hög grad av många människors skepsis. ”Vådå, tänker du inte amma!!!”, blandat med en känsla av att ingen riktigt trodde att det skulle fungera fick en att känna att det kanske inte skulle vara möjligt. Det är ett så oerhört jävla laddat ämne det här med amning, och nästan uteslutande en negativ laddning. En press på hur det ska göras, hur ofta och framförallt att det ska vara jävligt mysigt. En gåva till kvinnan. Stackars, stackars de som av någon anledning inte kan amma eller de som inte kan förstå den underbara njutningen i att gråtande amma sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis.

Oron var hursomhelst i mitt fall obefogad och jag kände mig ganska snabbt tillräckligt säker för att bege mig ut själv på stan, med min lilla bebis. En oerhörd tillfredställelse att få bevisa att det visst går. Efter ytterliggare två veckor började Lisa jobba tre dagar i veckan och Korvas och jag drev runt bäst vi ville. Dock såg jag till att aldrig vara alltför långt ifrån ett elutag. Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.

Förövrigt klarade Korvas att sitta i över en minut idag innan hon tippade (och togs emot).

”När man har fått ett så fint namn, så får man ändå heta Korvas”. Så uttryckte sig min mormor när hon första gången träffade min dotter. Edith, Moa, Harry  står det i personbeviset. 

Jag måste börja rakt på med eld, annars funderar och funderar och funderar jag bara på hur jag ska börja. Vad ska det här handla om då? Är det något slags pappaperspektiv på tillvaron?  Ska jag skriva om flaskmatning och amningsfascism, trubbel med myndigheterna, den stora kärleken till min dotter? Eller ska jag skriva om att svälja sin stolthet och stå i en ring iklädd badmössa och sjunga skruttenluttenli skruttenluttenli på babysimmet?  Kommer jag ens att våga nämna de dagar när livet är skit och piss och man är rädd att man kommer att kasta sitt barn i väggen om hon inte håller tyst snart? Ska jag skriva om hur det kan komma sig att Korvas får ett par rosa strumpor i välkomstkuvertet från länsförsäkringar? Eller att jag blir uppriktigt stolt över att hon kan sitta i femton sekunder utan att trilla?

Så många frågor… Jag ska skriva om ditten och datten så får det bli vad det blir.

Vadå Harry?! Ja! Vadå vadå Harry!?