Jag har en bok hemma om att skriva, ”Skriv” heter den passande nog, som jag köpte för ungefär femton år sedan. Jag läste den aldrig, men jag köpte den för att jag tänkte att jag ville läsa den och la den på en plats där ingen annan skulle kunna se den. Gömde den, därför att om någon hittade den kanske jag skulle behöva stå till svars för mina drömmar. Det var nästan så att jag skämdes lite för mig själv när jag såg den. Vem var jag att tro att någon skulle vara intresserad av att läsa mina ord, liksom. Jag som alltid klottrade ner tankar i anteckningsböcker men hellre skulle skjuta mig än att visa det för någon.

Så länge jag höll pärmarna till mina skrivböcker stängda för alla andra än mig själv, fanns ju alltid möjligheten att andra skulle tycka om texterna, om de fick se dem. Den möjligheten äventyras i samma sekund som man visar innehållet, så då är det tryggast att inte göra det. Det är så det ser ut när man vårdar en dröm till priset av att aldrig kunna förverkliga den.

Korvasbloggen var förlösande för mig. Det var första gången jag vågade visa någonting jag hade skrivit. Och när det dessutom visade sig att det fanns många som tyckte om det blev det en boost för mig, som en skrivande person, på ett sätt som jag aldrig hade upplevt. Den tioåriga killen, som jag har tjatat om, blev alldeles till sig. Den tjugotvååriga och den trettiosjuåriga icke att förglömma.

Därför känns det sorgligt på så många plan att jag nu ska avsluta bloggen. Men om jag ska ha en blogg vill jag att den ska vara bra, och det är inte Korvasbloggen längre. Av flera anledningar. När jag startade den för snart fyra år sedan fanns en självklar ”pappapoäng” i den. Att blogga om en vardag som inte följde traditionella könsmönster. Och även om vår vardag fortfarande inte gör det, slutade den poängen att fungera som motor för mig för länge sedan. Korvasbloggen har ju varit en vardagsblogg, mer än någonting annat. En plats att skriva lite vad som faller mig in, och det har varit ovärderligt. Men etiketten har varit en pappablogg och det är det formatet som inte längre fungerar. Själva Korvasperspektivet på tillvaron blir mer och mer ansträngt ju äldre hon blir. Trögare att hitta saker att skriva om som känns rätt mot henne. Vilket blir en begränsning i en blogg som heter Korvasbloggen, och kväver glädjen att skriva. Vilket i sin tur påverkar kvaliteten.

Det känns väldigt sorgligt att lämna er, mina fina läsare. Även om jag inte känner er personligen har jag upplevt att vi har någon sorts gemenskap. Min enda ånger med den här bloggen är att jag har varit så hopplöst dålig på att svara på kommentarer, trots att jag har velat.

Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att jag kommer att ha en annan blogg i framtiden, och då hoppas jag att ni hittar dit. Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att det som skrivs där kommer att påminna om det som har skrivits här, eftersom jag kommer att fortsätta vara jag. Men den måste ha en annan infallsvinkel och en annan etikett.

Om ni vill vara säkra på att få reda på när/om jag startar en ny blogg kan ni mejla till Korvasbloggen@gmail.com så mejlar jag er när/om det blir av.

Nu gömmer jag inte längre boken ”Skriv”. Även om jag sannolikt aldrig kommer att läsa den, så skulle jag våga det nu, i ett rum fullt av andra människor.

Det är tack vare er.

Foto: Jonatan Stålhös

Belöningen för den som går upp med Korvasson på morgonen är förmiddagsvilan. Eller den första belöningen är egentligen själva väckningen, av den förvisso redan vakna bebisen. En mer korrekt benämning kanske skulle vara ”upplockningen av bebisen”.  Sedan en tid tillbaka tillkommer dessvärre en bajshantering av inte särkilt angenäm natur, men låt oss bortse från den då det är ett kapitel för sig.

Innan man går in för att plocka upp Korvas har hon legat nöjd och pratat för sig själv en stund, samtidigt som vi har legat och ”snoozat” till ljudet av hennes babbel, i rummet intill. Efter ett tag höjs hennes röstläge och först då är det dags att göra entré. Det spelar ingen roll hur trött man än är, för det är omöjligt att inte smittas av den glädje man möter i spjälsängen när man kommer in. Korvasson sprätter till i hela kroppen, som en fjäder, när hon får syn på en och ett leende som inte är av denna världen breder ut sig över hela hennes bulliga lilla ansikte. De senaste dagarna har hon blivit så exalterad att hon inte har kunnat låta bli att skrika rätt ut av lycka över att det äntligen har blivit en ny dag.

Sedan går morgonen vanligtvis som en vals, för på morgonen är hon på strålande humör. Jag får känslan av att den som myntade ordspråket ”morgonstund har guld i mun” hade att göra med en riktigt glad bebis. Redan i köket när man med trötta morgonrörelser gör välling till Korvas och kaffe till sig själv, har man siktet inställt på förmiddagsvilan. Det är en fantastisk liten stund då man, om man håller sig vaken, kan läsa i sin bok samtidigt som Korvasson ligger med huvudet i ens armhåla och snusar. Men vanligtvis dåsar man till själv och sover skönare än på natten, på soffan bredvid sitt barn.

När hon var riktigt liten brukade jag ha henne sovandes på magen och jag älskade verkligen dessa stunder. Men i takt med att nacken blev starkare och medvetenheten om världen runtomkring blev större, har hon blivit mer rastlös och vill inte gärna ligga still. Hon lyfter hela tiden huvudet för att se vad som händer. Samma sak i vagnen, där hon ligger och gör situps för att bättre kunna se, vilket har lett till att vi ofta kallar henne ”situpsarn”.

Imorse var hon lugnare än vanligt och när jag prövade att lägga henne på min mage trillade hennes huvud ner tungt mot mitt bröst, och så låg vi och sov så i nästan en och en halv timme. När hon till slut vaknade tittade hon upp på mig med nyvaket ansikte. Och vore det inte för att hennes ögon glittrade till på ett välbekant sätt, skulle det vara svårt att se att det gömde sig ett stort leende bakom nappen.

När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.

Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.

När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.

De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.

När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.

Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.

Lisa och jag sov i skift i morse. Vi var på kalas igår och kom inte i säng förrän vid halv fem. Vi hade inte riktigt planerat att komma hem så sent, men det var supertrevligt och vi spelade ett tv-spel som heter buzz till halv fyra. Jag kom sist varenda gång tror jag. Korvasson snusade fint inne i sovrummet och vi hade bebisradion med oss som trygghet. Vi fick ju skylla oss själva att vi var trötta idag eftersom vi visste att Korvasson inte tar några sovmorgnar efter kalas. Vi pratade om hur hon alltid vaknar med ett leende, otroligt glad över att det äntligen har blivit en ny dag. När vi ojade oss om hur snart det var dags att gå upp, lovade värdinnan att hon skulle skicka ett mms med en ”äntligen-en-ny-dag-bild” på sig själv, klockan sju på morgonen. Klockan sju på kvällen kom ett ursäktande sms om att det var svårt, rent tekniskt, att fota sig själv när man gjorde vågen med båda händerna. Jag vet inte, jag vill inte gärna baktala en av Lisas bästa vänner, men jag misstänker starkt att det inte gjordes någon våg över huvud taget hemma hos värdinnan i morse.

Lisa ville ta första passet, så att hon kunde sova sen och därefter skriva en jobbansökan. Korvasson var också lite trött och grinig efter att ha fått sin sömncykel rubbad, av att ha vaknat ett par gånger under färden hem från kalaset. Hon var speedad och vägrade sova. För att Lisa skulle få lite ro att skriva sin ansökan tog jag med Korvas ut på promenad. Efter trettio sekunder i vagnen sov hon som en stock. Vi mötte en tant på vägen som delade ut Jehovas vittnens tidskrift ”vakthornet”. Hon frågade mig om jag ville läsa något väldigt intressant och jag svarade: ”Nej, det DÄR vill jag verkligen inte läsa!”. Varför skulle jag vilja läsa någon skit om hur jag, som en i anden osmord kristen, inte har någon plats i paradiset att få regera tillsammans med jesus?  Jag regerar ju här med Korvasson!

När vi är ute och går brukar jag försöka hitta små platser jag aldrig varit på tidigare. Det är svårt, jag har alltid älskat att gå och märker att jag har varit nästan överallt. Stockholm är så mycket mindre än Stockholm tror att det är. Men det finns lite platser här och där, där man aldrig har satt sin fot. Jag tänkte att jag borde dokumentera varje ny plats Korvas och jag upptäcker. Idag hittade vi en liten höjd med några bänkar. I bakgrunden skymtar man fönstren tillhörande ett stort studentbostadshus, som ligger på norra stationsgatan. I studenthuset och på dess stora bakgård har jag varit tidigare, men den här lilla kullen var ny mark.

Det kanske inte ser mycket ut för världen, men en ny plats är en ny plats. Och det här är bara den första dokumenterade platsen i raden av, vad jag tror kan komma att bli en ganska gedigen serie.

Det började med att jag rakade av mig polisongerna. Jag har haft polisonger så länge jag har kunnat. Och alla de plågsamma år före polisongernas tid, närde jag en dröm om att det en dag skulle vara möjligt. Jag minns en gång i mellanstadiet när jag hade kammat fram håret så att det skulle se ut som polisonger, varpå min lärare improviserade en sång. ”Daniel polisong hoppade i sin långkalsong och upp på en balkong och sjöng en sång hela dagen lång…”. Han var en fin lärare. Den bästa jag någonsin haft tror jag. Annars hade jag nog inte kommit ihåg sången, så här tjugofyra år senare.

Men efter alla dessa år med polisonger var jag sugen på att se hur jag skulle se ut utan. Jag såg förjävlig ut. Jag ångrade mig redan efter att jag rakat av den ena. Men en polisong är inte mycket att komma med och det var lättare att raka av den andra än att försöka sätta tillbaka den första.

Då bestämde jag mig för att låta skägget växa, så att nästa gång jag rakade mig skulle polisongerna vara tillbaka. Jag upplevde ganska snabbt positiva effekter på mitt intima gosande med Korvas. Hon blev mycket mer tolerant. Det är ju ingen vits med att ha en bebis om man inte får gosa och gnugga sig mot den. Men har man skäggstubb så sandpapprar man upp det lilla bebisansiktet på nolltid. Dessutom har jag alltid velat testa, att någon gång i livet ha ett riktigt jävla beatlesskägg. Typ John Lennon-69. Problemet har alltid varit att det tar sån förbannad tid och att det känns som att man har en ylletröja i ansiktet.

Nu står jag alltså och väger fördelar mot nackdelar. ”Att spara eller inte spara”. Ylletröjan mot gosandet. Jag har varit rådlös men bestämt mig för att behålla det året ut. Ett nyår med skägg helt enkelt. Sedan får jag rådfråga Molly.

Det kanske är fett ute med skägg 2009.

Jag har tre barn. Fisen, Korvas och Bloggen.

Jag måste prioritera barnen av kött och blod.

Men det kommer ett längre även idag.

Dagarna har kastats om lite nu när Lisa inte längre jobbar på Tensta konsthall. Hon har ett kontrakt som sträcker sig över den här månaden också, men har en massa kompdagar att ta ut, så hon är bara där en dag i veckan. Och eftersom jag i vanlig ordning frilansar med ingenting så har Korvasson förmånen att ha både mamma och pappa hemma.

Igår hade Lisa hand om en ganska grinig bebis hela dagen, medan jag träffade några vänner för att komponera årets jullåt ”Vem ska rädda världen?”. Ett riktigt mastigt stycke som rymmer både värme och hopp. Eller särskilt mycket hopp rymmer den kanske inte, ”slutet är nära nu”, lyder en av raderna, men den rymmer desto mer värme. Därför lät jag Lisa få en välförtjänt sovmorgon imorse och tog med mig Korvas till BVC.

På BVC ställde den vikarierande barnmorskan en rad frågor. Om Korvas kan sitta, om hon jollrar som hon ska, om hon hör ordentligt, och om hon skelar. Jag svarade ja på alla frågor utom den sista. Sedan frågade hon om Korvasson fortfarande ammar eller vilken föda hon annars får. Efter det var det dags för mätning och vägning och den här gången fick hon sitta på vågen. En milstolpe i vägningssammanhang. Jag kunde se framför mig hur hon en dag kommer att kunna stå på vågen. När jag sedan fick se kurvorna över vikt, längd och huvudomfång så visade det sig att hon nästan exakt följde det tjocka streck som utgör snittkurvan, i samtliga kategorier. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken. Man vill ju att ens bebis ska vara speciell och inte någon snittbebis, en tråkig medelsvensson. Men så kom jag till insikten att det ju faktiskt förhåller sig precis tvärtom. Om tio bebisar väger nio kilo och tio andra bebisar väger sju kilo då blir ju snittet åtta och då är det snittbebisen som är undantaget. Det är snittbebisen som är speciell och ovanlig. ”The golden child”. Det var en stolt pappa som rullade ut från BVC med sin unika bebis.

Klockan hade blivit lagom för Korvassons tupplur och jag bestämde mig för att vi skulle fira framgångarna på BVC med en lång promenad och lite kultur. Vi traskade hela vägen till skeppsholmen med sikte på Moderna museet, men när vi nästan hade kommit fram slog det mig att alla kulturinstitutioner har stängt på måndagar. Jag borde ha vetat bättre och jag hade planerat att servera Korvasson en flaska föruppvärmd välling inne på museets café. Nu stod jag rådlös ute i det mulna vädret med en hungrig bebis i kärran. Vi vände riktning och började gå tillbaka. I höjd med Nationalmuseet fanns en parkbänk där vi slog oss ner och Korvas kunde få sin lunch. Både Korvas och jag var på mycket gott humör och vi kände oss som ett romantiskt inslag i stadsmiljön, där vi satt. Det grämde mig att ingen fanns där som kunde dokumentera ögonblicket. Därför riggade jag upp min kamera på barnvagnen, satte igång självutlösaren och sprang tillbaka till bänken med mitt barn under armen. Bilden ni ser här ovan är alltså helt uppriggad och oäkta. Korvasson har egentligen ätit klart och blev inte alls förtjust när jag pressade in flaskan i munnen på henne igen.

Eftersom det inte blev någon kultur, bestämde jag mig för att vi skulle gå och fika istället, så vi promenerade tillbaka till odenplan och gick in på café Ritorno på odengatan. Jag packade upp Korvasson och la henne bredvid mig på soffan. Medan jag sippade på en kaffe låg Korvas och tittade förundrat på en kristallkrona som hängde rakt ovanför henne. Kristallkronan lyste i sin tur tillbaka på henne, och här kan man så tydligt se hur annorlunda världen ter sig beroende på vilket perspektiv man ser den ifrån.

Vi hade en fin dag idag, jag och min onormalt normala bebis.

Man skäller på mig i kommentarerna och säger att det är ”Molly hit och Molly dit” och att det här faktiskt är Korvasbloggen och att jag borde skaffa en egen blogg åt min ”styvis”.

Min första tanke var naturligtsvis: ”Vafan, det var det fräckaste, det här är ju min blogg, jag skriver väl vad jag vill”. ”Komma här å säga vad som ska och inte ska stå i Korvasbloggen!”. Men när jag har tänkt på det en stund känner jag att jag faktiskt tilltalas av det också. Det känns demokratiskt och fint på något sätt. Att man inte längre äger sin skapelse i det ögonblick man låter andra ta del av den. Att man har ett visst ansvar.

Därmed inte sagt att jag tänker rätta mig efter det. Korvasbloggen handlar inte i första hand om hur många gånger min bebis rapar och fiser eller vilka blöjor hon använder. Korvasbloggen handlar i första hand om livet runt omkring. Det liv som formar Korvas och där spelar Molly en oerhört viktig roll. Min relation till henne påverkar också min relation till Korvas.

Dessutom är ju bebisar skittråkiga titt som tätt, så är det bara. Då känns Molly ur ett rent bloggperspektiv som en fantastisk tillgång.

Äntligen börjar de första skisserna på en mobil bloggutrustning ta form.