Oj, vilken egoboost! Statistiken säger alltjämt noll, men den ena smickrande kommentaren efter den andra har kommit in och bevisat motsatsen. Tack! Det är med en lite lätt rodnad på min kind som jag sitter här och författar dessa rader.

Korvas fick sin utlovade dusch idag och det behövde hon. Den avtvättning hon fick igår natt var inte så grundlig, då kändes det viktigt att hon skulle få komma tillbaka till sängen snabbt. Men idag duschade vi länge. Hon hade gnällt i flera timmar innan, men så fort vattnet sattes på blev hon tyst. Vi är ett riktigt radarpar i duschen, Korvasson och jag. Hon älskar det och jag älskar det. Korvas är fokuserad på vattnet och jag är fokuserad på att hinna gosa så mycket som möjligt med henne. Först får hon sitta en stund på golvet med sin badanka och sen tar jag upp henne i famnen. Idag sög hon i sig, som en liten igel, av vattnet som rann längs min arm. Det är bra, hon blir ju uttorkad av att kräkas.

När Korvas var färdigduschad fick jag fortsätta en stund medan Lisa klädde på henne. Tre minuter senare spydde hon över vardagsrumsgolvet, en våning ner (vi bor nämligen i en etagelägenhet, så att det inte blir några oklarheter här). Fascinerande att det inte verkar bekomma bebisar det minsta att kräkas. Många vuxna tycker att det är bland det värsta som finns, att det är värre än själva illamåendet. Korvasson gör ingen stor affär av det, för henne är det lika lätt som att rapa. En kort stund efter incidenten satt hon och lekte som bäst igen. Hennes lugg hade lagt sig rakt fram som en keps och jag är säker på att till och med medlemmarna i Leningrad Cowboys hade blivit imponerade.

Jag vet inte hur många det är som är som jag, men för mig är statistik oerhört fascinerande. Varje gång man går in på sin bloggsida så står det hur många besökare man har haft det senaste dygnet. Jag försöker att inte titta för mycket på det, därför att det är precis den sortens besatthet som jag skulle kunna drabbas av. Jag kan värdera hela min person efter statistik och det är ju inte bra. Om allt som var värt någonting i min person, skulle kunna mätas efter hur många som besökt min blogg varje dag, så vore mitt liv helt i andras händer, en synnerligen otrygg tillvaro. Så jag försöker men har en del kvar att lära innan jag kan vara helt avslappnad inför siffrorna. Därför har jag tvingats ta djupa andetag den sista tiden, då Korvasbloggen har haft noll besökare i snart en vecka. Noll är ju liksom ingenting, då är botten verkligen nådd. Jag kan skatta mig lycklig att jag har kommit så långt på vägen, i min personlighetsutveckling, att jag kan se andra värden i mitt liv. En viss tröst finns också i att det uppenbarligen är fel på räkneverket, eftersom jag har fått kommentarer, men i stället svävar man i total ovisshet. Att bli kallad ”nolla” alltför många gånger, kan knäcka vem som helst.

Och så vaknade min älskade lilla bebis helt indränkt i spyor i natt. Hennes hår såg ut som Hacke hackspetts och stod, styvt av intorkat kräks, rakt ut. Det var en riktigt ynklig syn. Jag duschade av henne och bytte pyjamas, medan Lisa bytte sängkläder. Korvasson var ändå förvånansvärt glad när jag lade tillbaka henne i sängen. I morgon ska vi ta en lång och härlig dusch tillsammans.

Igår hade jag min första Korvasfria kväll på länge. Vi träffades några vänner på café Piastovska för att äta Polsk schnitzel med surkål och dricka några öl. Jag blev lovad en liten sovmorgon men det blev ändå en lugn kväll för att Lisa skulle jobba idag på öppningen av Galeria Sentimental på Tensta Konsthall och jag skulle följaktligen ha Korvas.

Efter Piastovska gick vi till Tranan och Sedan till Peppar. Efter det gick vi hem och då var väl klockan ett halv två någonting.

När Lisa kom och väckte mig vid 09.30 i morse och meddelade att det snart var dags, började jag fundera på om jag och stora delar av min bekantskapskrets har fått en lite skev uppfattning om innebörden av en ”lugn kväll”. Jag hade druckit åtta öl, gjort av med tusen spänn och mådde skit! 

Nu tror jag att vår definition av en lugn kväll lever kvar från en tid när man kunde sova hur länge man ville dagen efter, kanske bara gå upp för att ta en till huvudvärkstablett. Den här bloggen i sig är ett bevis på att den tiden är förbi. Korvas tar ALDRIG sovmorgon!

Lisa ropar att nu måste hon gå om några minuter och jag mumlar till svar, i ett patetiskt försök att låta piggare än jag är: ”Mm jag kommer om tre minuter, funkar det?”. Samtidigt tänker jag att jag skulle behöva åtminstone trehundra minuter för att likna en anständig människa. Jag kommer ut, blek om nosen, i mina alldeles för stora kalsonger (ett felköp på åhléns (för två år sen!)) och får syn på det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär som min fantastiska flickvän har ställt fram åt mig, och utbrister (oförskämt): ”Åh du, det där får nog vänta ett bra tag”. Samtidigt som jag säger det känner jag att allt inte står rätt till och säger i nästa andetag: ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det?”.

Fem minuter senare står jag där, om möjligt ännu blekare, i mina alldeles för stora kalsonger. Lisa har gått och min underbara, varma, väldoftande lilla bebis sprattlar omkring i sin ”gåkärra” och babblar och gapar och skiter fullständigt i hur jag definierar en lugn kväll.

Lyckligtvis blev Korvas väldigt snabbt trött och vi sov i ljuva trettiofem minuter på soffan. Hon på behörigt avstånd från min mun. Sedan tog vi en riktigt skön promenad på Långholmen i höstsolen, tillsammans med min kompis Ida som jag inte sett på länge. Korvas sussade och fick sedan mat ur en föruppvärmd flaska på en bänk vid amfiteatern uppe på kullen. Efter det tog vi en fika på Lasse i Parken och gick hem.

Nu är Lisa på Kvarnen med konstfolket. Imorgon ska hon få sovmorgon och Frukost. En repris av min middag: Ett kokt ägg och en tallrik mjölk med björnbär.