Tack, tack
avNågra av de mest intensiva upplevelser av närhet som jag har känt i livet har varit med Korvasson, när hon har legat mot min mage. Då hon var nyfödd fick det mig att gråta floder varje gång, och jag ville ligga så i timmar. Varje dag hade vi sådana stunder – vår nakentid, som jag kallade det.
I takt med att hon har blivit äldre har hon blivit mindre och mindre kramig och när man har hållit henne famnen har hon ofta brytt sig mer om vad som händer runtomkring henne, än om att krama tillbaka. Hon har vänt och vridit på sin lilla kropp likt en mask på en krok. Kanske kom det i takt med att hon blev medveten om att det över huvud taget fanns en omgivning, och den fantastiska närhet som hon tidigare erbjöd kanske bara var resultatet av att hon inte visste bättre. Hon trodde helt enkelt att det inte fanns någonting annat att göra. Hon var närsynt och saknade erfarenhet.
Jag å andra sidan, som varken är närsynt eller saknar erfarenhet (i alla fall den mest grundläggande), har saknat nakentiden och närheten enormt mycket. För några veckor sedan började Korvas visa tecken på att en ny fas av kramighet eventuellt är på gång. En fas som jag innerligt hoppas håller i sig. Det skedde över en natt. Plötsligt när jag lyfte upp henne en dag, slog hon armarna om halsen på mig och stannade så, i min värld, en ganska lång stund. I hennes värld måste det ha motsvarat en mindre evighet.
Och pussarna. Som vi har tjatat om pussar, för att ibland, någon gång då och då av rent medlidande, förbarmas med en flyktig liten puss. Nu visar hon en helt ny pussvillighet, så till den grad att hon inte sällan själv initierar dem. Hon formar munnen till en strut, så att hon ser ut som en liten babian i ansiktet, när hon kommer emot en. Och hon förbereder sig i god tid – babianansiktet med tillhörande strutmun anlägger hon i samma sekund som hon bestämmer sig för att hon ska pussas, vilket innebär att om man står på andra sidan av rummet får man nöjet att se henne springa hela vägen med plutande läppar.
Och när pussen har ägt rum, även när man själv har bett om den, är det inte ovanligt att hon avslutar med att säga:
”Tack, tack”.