Jag har sett dem på bussen och på andra platser och tänkt: ”Fan, vilken jobbig unge!”  Idag hade jag ett eget exemplar i hemmet. Korvas hade en riktigt dålig dag och det var sannerligen inte mycket som föll henne i smaken. Var hon så mycket som en millimeter från kroppen på mig, blev hon hysterisk. På återbadet på babysimmet tyckte hon att samma övningar som hon fylld av glädje utförde igår var outhärdliga. Hon satt och skrek och viftade yvigt med armarna under middagen och gång på gång slängde hon ner den bit knäckebröd jag gett henne på golvet. Och varje gång skällde hon på mig när jag inte direkt plockade upp den igen och hon blev rasande när jag till slut bestämde mig för att inte plocka upp den fler gånger. Tårarna sprutade när jag efter middagen skulle diska och placerade henne i en stol intill mig. Den sysselsättning, som vanligtvis brukar göra susen, som går ut på att hon successivt kastar ut samtliga köksredskap ner på golvet ur en låda som finns inom räckhåll, hade ingen som helst effekt idag.

Jag sa till Molly att om det hade funnits ett ställe dit människor som funderade på att skaffa barn men ännu inte bestämt sig, kunde gå för att få hjälp i sitt beslut och Korvasson varit anställd där, så skulle det nog inte födas så många barn de kommande åren.

Och så blev hon så där otroligt mysig när jag gav henne kvällsvällingen och hon nöp mig gång på gång mjukt i armen, samtidigt som hon sög i sig alla dropparna. Sedan skrattade hon på skötbordet när jag satte på henne pyjamasen och när jag efter sagostunden lade ner henne i sängen log hon och tystnade omedelbart. Jag pussade på henne, släckte lampan och gick ut.

Och allt var förlåtet.