Tänk alla de ögonblick som går förlorade för att man vill stressa vidare. De går förlorade därför att man hela tiden befinner sig i nästa handling. Jag har med min rastlöshet förstört många fina stunder. Ett exempel är måltider med Korvas, tillfällen då jag vill att hon ska äta snabbt så att vi kan göra någonting annat. Men vad är det egentligen jag vill att vi ska göra? Det vet jag inte, bara någonting annat.

Korvas arbetar inte på det sättet och egentligen tycker jag att det är alldeles fantastiskt. Då jag är som en hund som äter fort så att ingen ska hinna ta maten ifrån mig, är hon som en fransyska för vilken måltiden är ett sätt att umgås, en livsstil. Hon tar några tuggor och ser sig omkring och rycker lite i bordsduken eller leker med något föremål och först när hon är redo, vill hon ha en tugga till. Sedan skrapar hon med sitt lilla pekfinger på någon spännande smula och kanske knuffar ett riskorn eller en ärta fram och tillbaka, och först när hon är klar med det, vill hon ha mer mat.

Inställningen blir här helt avgörande för hur man får det. Antingen är man stressad och finner då att man får sitta och våndas en lång stund, innan måltiden äntligen är över, eller så anser man att måltiden är kvalitetstid med sitt barn och får då ett ypperligt tillfälle att ta det lugnt och njuta av tiden. Bara en idiot väljer det första och trots att jag vet det har jag, fler gånger än jag vill erkänna, gjort idiotens val.

I mataffären är jag också ofta rastlös. Jag vill ha en lista och snabbt beta av den för att så snart som möjligt vara på väg därifrån. Men för att göra vad? Lisa är precis tvärtom, hon smyger fram som en nyfiken snigel och tittar och känner på precis allting. Jag minns en gång när vi i princip var klara, sånär som på att lägga ner tre tandborstar i korgen. Så såg det i alla fall ut i min värld, men i Lisas var det något annorlunda. Hon studerade noga alla tandborstar och bedömde dem efter färg och mönster, som om valet var livsavgörande. Hon var tvungen att titta även på de borstar som hängde längst bak i raden, det fanns ju en möjligen att de hade andra färger och mönster, och när hon grävde efter dessa, så trillade de främre tandborstarna ner på golvet. Några meter därifrån stod jag och kokade och morrade otrevligt att det spelar väl för fan ingen roll vilka färger de har, man ser dem ju ändå inte när man håller dem i handen. Vi var osams när vi lämnade affären. Jag hade förvandlat en fin stund för Lisa till en otrevlig upplevelse och resultatet blev att vi inte fick med oss några tandborstar alls.

Om man räknar bort sömnen (och den tid Korvasson har funnits), så har större delen av min lediga tid gått till att fundera och iaktta och jag fascineras oerhört mycket av detaljer. Men märkligt nog har jag väldigt lite förståelse för när det inte sker på mina villkor, när det är någon annans nyfikenhet och känsla för detaljer som får styra. Och ännu märkligare är att om någon skulle fråga varför jag älskar Lisa så skulle jag svara:

”Det är många saker, men bland annat därför att hon tycker att det är viktigt vad man har för färg och mönster på sin tandborste”.