Efter idag tänker jag inte vänta längre, inte på magsjukan i alla fall, inspirationen är ett helt annat kapitel. Men magsjukan borde jag redan ha åkt på om jag skulle få den.

Jag vabbade i fredags. Egentligen skulle jag ha jobbat den sista dagen med projektet från helvetet då, men Korvas blev hemskickad från dagis i torsdags och Lisa, som precis har börjat på ett nytt jobb, kunde inte gärna vara borta en dag till, sin första vecka. Själv var jag (och är fortfarande i viss mån) ganska slutkörd från jobbet, framförallt själsligt. Det var skitjobbigt att inte träffa Korvasson på så många dagar, så att få vara hemma med henne en dag tidigare än beräknat, kändes som att få en present. En kärleksgåva.

När jag plockade upp henne ur sängen var hon glad men väldigt trött och lite hängig. Hon tryckte sig mot mig, med sina armar om min hals och var alldeles stilla. Och jag kramade tillbaka och andades i hennes hår, nästan lite desperat, som någon som försöker vinna tillbaka förlorad tid. Under flera timmar på förmiddagen hade jag henne limmad mot min kropp och vi läste sagor och gick igenom namnen på alla fingrar och tår flera gånger. I alla fall namnen på alla fingrar, på fötterna är det bara stortån och lilltån som gäller. Inte förrän någon presenterar acceptabla namn på ”mellantårna” tänker jag kalla dem för någonting annat än just ”mellantår”. ”Långtån” kan jag köpa, men då ska det gälla den tå som verkligen är längst, alltså den som många löjligt nog kallar pektån, och inte den tå som sitter i mitten, bara för att den med sin placering motsvarar handens långfinger. Det säger sig självt att man inte kan kalla en tå för ”långtån”, när den sitter bredvid en tå som är betydligt längre. Det skulle i grunden kunna rubba ett barns uppfattning om fysikens lagar. Egentligen har jag invändningar även mot ”ringfingret”, men det är ett så inarbetat namn att jag är rädd att kampen redan är förlorad. Det jag stör mig på är hur som helst att alla andra fingrar har fått sitt namn efter sin fysiska form eller, som i pekfingrets fall, efter en viktig funktion. Men man kan ju inte på fullaste allvar påstå att det är en viktig funktion hos ett finger att kunna bära en ring!?

Det viktigaste jag använder mina händer till nuförtiden är att hålla i Korvassons små händer. Det slog mig häromdagen hur stor hon har blivit och vilken fantastisk känsla det är att kunna gå sida vid sida och hålla i hennes hand. Vi går fram och tillbaka genom lägenheten, samtidigt som hon om och om igen säger ”akta dig, akta dig, akta dig”.

Ett utdrag ur ”lilla snigel” som verkar ha etsat sig fast i hennes minne.