Vart man än går med Korvasson (när hon inte skriker) möts man av leenden. Alla blir glada av en glad bebis och det går inte att stirra sig mätt. Ofta ler de vuxna mot varandra och tittar sedan på barnet och sedan på varandra igen och båda tänker: ”Visst är det fantastiskt med ett nytt litet liv”. Och det är det ju, så ett leende är sannerligen på sin plats. Inte alltför sällan, på kaféer och tunnelbanor, händer det dock att ett helt annat slags leende dyker upp. Ett leende som kommer i samband med att någon vuxen först har haft en egen kontakt med ens barn. De har suttit och tittat och lett mot varandra och plötsligt känner den vuxne att den måste titta och le även mot föräldern. Ibland är det äkta och fint men ofta sker det pliktmässigt, som om det skulle krävas tillstånd för att titta på någons bebis. Antingen ställer de någon påtvingad fråga eller också får man, tillsammans med leendet, en blick som betyder: ”Är det okej om jag tittar lite på din bebis? Jag vill henne inget illa alltså, tänkte mest le lite”.

Är jag det minsta ur balans blir jag störd av den här sortens leenden, och ger tillbaka en blick som försöker säga: ”Du får stirra så mycket du vill på min glada bebis, blanda inte in mig bara”. Men det verkar aldrig vara någon som förstår.

Kanske blir de distraherade av mitt stora falska leende.