Jag har en bok hemma om att skriva, ”Skriv” heter den passande nog, som jag köpte för ungefär femton år sedan. Jag läste den aldrig, men jag köpte den för att jag tänkte att jag ville läsa den och la den på en plats där ingen annan skulle kunna se den. Gömde den, därför att om någon hittade den kanske jag skulle behöva stå till svars för mina drömmar. Det var nästan så att jag skämdes lite för mig själv när jag såg den. Vem var jag att tro att någon skulle vara intresserad av att läsa mina ord, liksom. Jag som alltid klottrade ner tankar i anteckningsböcker men hellre skulle skjuta mig än att visa det för någon.

Så länge jag höll pärmarna till mina skrivböcker stängda för alla andra än mig själv, fanns ju alltid möjligheten att andra skulle tycka om texterna, om de fick se dem. Den möjligheten äventyras i samma sekund som man visar innehållet, så då är det tryggast att inte göra det. Det är så det ser ut när man vårdar en dröm till priset av att aldrig kunna förverkliga den.

Korvasbloggen var förlösande för mig. Det var första gången jag vågade visa någonting jag hade skrivit. Och när det dessutom visade sig att det fanns många som tyckte om det blev det en boost för mig, som en skrivande person, på ett sätt som jag aldrig hade upplevt. Den tioåriga killen, som jag har tjatat om, blev alldeles till sig. Den tjugotvååriga och den trettiosjuåriga icke att förglömma.

Därför känns det sorgligt på så många plan att jag nu ska avsluta bloggen. Men om jag ska ha en blogg vill jag att den ska vara bra, och det är inte Korvasbloggen längre. Av flera anledningar. När jag startade den för snart fyra år sedan fanns en självklar ”pappapoäng” i den. Att blogga om en vardag som inte följde traditionella könsmönster. Och även om vår vardag fortfarande inte gör det, slutade den poängen att fungera som motor för mig för länge sedan. Korvasbloggen har ju varit en vardagsblogg, mer än någonting annat. En plats att skriva lite vad som faller mig in, och det har varit ovärderligt. Men etiketten har varit en pappablogg och det är det formatet som inte längre fungerar. Själva Korvasperspektivet på tillvaron blir mer och mer ansträngt ju äldre hon blir. Trögare att hitta saker att skriva om som känns rätt mot henne. Vilket blir en begränsning i en blogg som heter Korvasbloggen, och kväver glädjen att skriva. Vilket i sin tur påverkar kvaliteten.

Det känns väldigt sorgligt att lämna er, mina fina läsare. Även om jag inte känner er personligen har jag upplevt att vi har någon sorts gemenskap. Min enda ånger med den här bloggen är att jag har varit så hopplöst dålig på att svara på kommentarer, trots att jag har velat.

Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att jag kommer att ha en annan blogg i framtiden, och då hoppas jag att ni hittar dit. Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att det som skrivs där kommer att påminna om det som har skrivits här, eftersom jag kommer att fortsätta vara jag. Men den måste ha en annan infallsvinkel och en annan etikett.

Om ni vill vara säkra på att få reda på när/om jag startar en ny blogg kan ni mejla till Korvasbloggen@gmail.com så mejlar jag er när/om det blir av.

Nu gömmer jag inte längre boken ”Skriv”. Även om jag sannolikt aldrig kommer att läsa den, så skulle jag våga det nu, i ett rum fullt av andra människor.

Det är tack vare er.

Foto: Jonatan Stålhös

När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.

Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.

När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.

De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.

När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.

Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.