Det som fick mig att träda fram just igår var att jag var på väg att skriva ett inlägg om att vi måste skaffa räcken åt Korvasson, vars motoriska framsteg galopperar. Men vad ska man med skyddsräcken till om man inte har en trappa? Ni förstår, snärjd i mina egna lögner förstod jag att jag hade nått en återvändsgränd.

Korvas har i alla fall aldrig rört sig så mycket som nu. Hon fulkryper visserligen fortfarande, men i en allt snabbare takt. Hon liksom går sittande och rör sig så mycket att hon har röda märken på vaderna, en mild variant av skavsår, efter den friktion som uppstår vid fulkrypningen. Och om än motvilligt, så står hon kvar en stund om man ställer henne mot soffan eller något bord. Alltså är det inom en inte alltför avlägsen framtid vi måste skaffa skyddsräcken till trappan. Vi har redan ett (omonterat) till övervåningen, men där nere blir det knepigare. Vi behöver någon sorts dragspelsvariant som man kan vika ihop och sedan svänga upp i linje med trappräcket. Jag har en vän som har precis en sådan, men varken han eller jag vet var de kan köpas. Det ser inte bättre ut än att jag får bygga den själv.

Men det är en helt annan tillvaro nu. Tidigare har man kunnat vara trygg i att hon sitter där hon sitter, men nu vänder man sig om och så sitter hon plötsligt under köksbordet och mumsar på någon gammal matrest. Men gammal mat är också mat.

Och mat är bra.

För ett par timmar sedan, när jag försökte få Korvas att sova middag, satt jag och spelade gitarr för henne. Det slog mig att jag aldrig spelat min gamla paradlåt ”working class hero” för mitt barn tidigare. Men när jag började så kom jag inte på texten till tredje raden. Helt ofattbart. Då var jag tvungen att ringa min vän Johan och fråga. Han googlade upp det åt mig och sa att han var besviken. När jag sedan kollade min mail fanns där ett meddelande från honom.

När man läser nedanstående brev från min vän Johan, är det viktigt att man håller i bakhuvudet att det är lögn och förbannad dikt. Men likväl en rolig lögn och dikt, tyckte jag. 

Utdrag ur Johans dagbok (eller blogg?)
 
”alla resor tar slut”
 
Idag fick jag ett samtal som gjorde mig mycket besviken. Mycket besviken, ska jag säga. Min gamla vän Daniel ringde mig för att fråga om en rad ur låten ”workin class hero” med John Lennon. Det kan verka som en bagatell för många men för mig var det ett ett kistlock som stängdes.
Min goda vän Daniel brukade vara en ganska populär kille bland tjejerna och ett av hans vapen var att framåt småtimmarna ta fram en gitarr och spela just denna låten med hes stämma. Han bodde vid den tiden i London och använde en utpräglad brittisk accent, vilket inte gjorde saken sämre. Det ska erkännas att även det manliga sällskapet tystnade under denna mycket välsjungna föreställning
Tjejerna som han försett med rött vin brukade mjukna till och efter att han valt ut ett offer genomförde han det sista momentet. Det handlade om att få nån slags snabb fysisk kontakt och det vanligaste knepet var att ”vilka små händer fröken har..” Och sen trycka den stora bulgariska bonnahanden mot den stackars oskyldiga, okyssta utbytesstudentens lilla, bleka motsvarande. Ibland kunde det ske via tårna vilket gjorde saken än mer raffinerad.
 
Oftast fick man ett meddelande om att en ny kontinent beslagtagits eller liknande men det hände även att man var där när det hände. I början kunde det vara smärtsamt eftersom man i vissa fall blev bestulen på nån man tyckte om lite, men efter ett tag började man följa Daniels arbete mer ingående och även imponeras av det. Daniel visste vad han gjorde och var oemotståndlig, så sant.
 
För ett par år sedan fick jag indikationer på att Mojon var borta, besöken på barerna blev färre och inte alls lika uppmärksammade av det motsatta könet. Visserligen har det gått lite upp och ner men nu är det nog tyvärr definitivt. Daniel har glömt låten som gjorde honom till den frusna hankatt en gång var. Alla resor tar slut.
 
RIP Dannes Mojo, 5 dec 2008-12-05
 
/Johan