I boken Gentlemen, som jag bloggade om häromdagen men av olika skäl bara har hunnit läsa fyra sidor i sedan dess, läser jag ordet ”luguber”. Jag anar vad det betyder, men vet inte säkert. Och eftersom jag inte vet säkert betyder det förmodligen att jag, märkligt nog, inte slog upp ordet förra gången jag läste boken, då för femton år sedan. Det brukar jag göra. Pappa brukade skälla på mig om jag inte slog upp någonting som jag inte visste vad det var, när jag var liten. Han blev arg om jag fann mig i att inte veta, bara för att jag inte orkade ta reda på det. Det var ingenting som jag hade några som helst problem med att finna mig i, eftersom det var så outsägligt jobbigt att slå upp saker, tyckte jag då – långt mycket jobbigare än att leva i ovisshet. Däremot hade jag svårare att finna mig i att pappa blev arg, så det hände, inte alltför sällan, att jag faktiskt slog upp orden.

Ofta sa pappa ”slå upp det” istället för att berätta för mig vad någonting betydde. I början tyckte jag att det var ett drygt och taskigt beteende, men det fick mig att gradvis börja slå upp fler och fler saker, tills att det aldrig skulle falla mig in att strunta i det av bekvämlighetsskäl. Utom möjligen i fallet ”luguber” då, verkar det som.

Jag minns ett tillfälle när jag skulle skriva ett skolarbete om Kung Oidipus och pappa sa någonting om en fatalistisk syn. ”Vadå fatalistisk?” sa jag ”vad betyder det?”. ”Slå upp det” sa pappa. Jag suckade och gjorde som han sa och sedan frågade jag vad jag skulle skriva för ord istället för fatalistisk i skolarbetet. Jag tyckte att ordet fatalistisk inte tillhörde mig – att det inte var mitt ord och om jag skrev det i arbetet vore det litegrann som att fuska, eftersom jag aldrig tidigare hade använt det. Pappa blev förbannad och undrade hur något ord någonsin skulle kunna bli ens eget om man aldrig använde det. Och det hade han ju rätt i. Om man inte delar med sig av orden blir det mycket tyst.

Därför ska man inte bli förvånad om man hädanefter ser ordet ”luguber” titt som tätt i olika inlägg här på bloggen. Luguber är nämligen ett av mina ord numera, eftersom jag har slagit upp det och vet vad det betyder. Men när jag googlade upp ordet hände något mycket märkligt. Den allra första träffen jag fick var Wiktionary, som förklarade betydelsen av ”luguber” med hjälp av samma mening ur Klas Östergrens Gentlemen, som jag precis hade läst.

Var inte det kusligt så säg?