Inte helt olik en krabba, kravlar hon sig fram på golvet. Benen i skräddarställning och med hjälp av knäna sicksackar hon sig framåt, även om det är armarna som gör grovjobbet. Om man verkligen ville, skulle man nästan kunna kalla det för att krypa. Fulkrypa. Men vem har sagt att man måste krypa snyggt, för att det ska räknas? Utöver det klappas det i händerna mest hela dagarna nu. Hon klappar så mycket i händerna att hon har tvingats dra ner lite på sitt snedläggande av huvudet.

När Korvas precis var född, uttryckte Lisa en oro över att jag skulle klema bort henne. Men nu när vi har varit hemma båda två samtidigt ganska mycket, har jag fått tillfälle att se hur det verkligen förhåller sig. Nästan varje gång man ser dem tillsammans, sitter Korvasson i hennes knä, när hon inte bär runt på henne. Det är som om de lekte ”inte nudda land” hela dagarna. Jag tror att Korvas har mig att tacka för att hon kan röra sig över huvud taget. Hon kanske rent av hade varit rädd för golvet om jag inte funnits där för att nyansera hennes tillvaro. Men det har ett pris. Små tecken av mammighet har börjat visa sig och jag är rädd att Lisa försöker vända henne emot mig.

En dag kanske hon kommer att tacka mig. Hon kommer att gå fram till mig, rak i ryggen och säga: ”Tack pappa för att du, mot alla odds, lärde mig att gå”, bara för att i nästa andetag fortsätta: ”Men du förstår väl att jag älskar dig lite mindre, för att du inte hade mig i knät lika ofta?”.