Tidig morgon lämnade Korvaspappa hemmet för att bege sig ut i reklamvärlden igen. Han befinner sig på ett gammalt tivoli en bra bit utanför staden och preppar och dressar (ja, de pratar så?!). Eventuellt kommer han att sova sked med sin kollega ”100” på ett värdshus i närheten om jobbet drar ut på tiden – därför är Korvasvikarien inkallad.

Jag skulle givetvis kunna berätta om Korvas sista dag i friheten eller kanske avslöja Mollys teknik för att få håret lika uppuffat som hos de svenska hårdrockarna som sjöng för Afrika -85. Men istället ska jag ta tillfället i akt att berätta om sidor av Daniel som ni kanske anar, men ännu inte har fått se.

Det kanske är det lite för tidigt att prata om ämnet julkort, men jag vet inte när jag får chansen igen så jag kör på. Det är väldigt många som skickar julkort på sina barn i tomteluvor till sina vänner och både jag och Daniel fascineras av dessa, ofta studiofotograferade korten som dimper ner i brevlådan. Vill man ha kort på andras barn, måste korten sen hänga på kylen och hur länge måste de hänga där i så fall? Varför skickar man dessa kort, när började man med det och till vilka skickar man korten?

 Jag har ingenting direkt emot korten så länge jag slipper ha dem på min kyl. Däremot får jag en direkt obehagskänsla i kroppen om julhälsningen kommer från en bebis som inte bara har lyckats ta sig till fotografen själv utan även har skrivit och postat kortet också.

Hur som, tycker vi här hemma att detta är ett ganska roligt fenomen och förr förra julen tänkte vi att vi skulle vara produktiva och för första gången skicka ett kort tillbaka till dessa barn (och föräldrar) som skickar julkort till oss. Vi satt vid middagsbordet och bollade idéer och snart glödde det till i Daniels ögon och han fick en vision. Jag hakade snabbt på och fixade fram utrustningen och så här ser jag alltid julen framför mig nu:

Högaktningsfullt/

Korvasvikarien