Det var en mindre revolution när Korvas blev så stor att vi kunde sätta henne i en barnstol vid bordet. Början på en helt ny tid. Först fick vi staga upp henne med en kudde bakom ryggen för att hon inte skulle trilla runt i den alldeles för stora stolen. Men vilken glädje över att få vara med till bords! Att slippa uppleva middagarna underifrån, helt exkluderad från den gemenskap en familjemiddag kan skänka. Och vilken befrielse för oss andra att slippa gunga en missnöjd bebis i sin babysitter med foten, samtidigt som man försöker äta sin mat.

Även om ingen förstår vad hon säger är hon nu med och konverserar vid middagarna, samtidigt som hon yvigt gestikulerar och slår bort de skedar med mat som är på väg mot hennes mun. En tredjedel i magen, en tredjedel på bordet och en tredjedel på kläderna och på golvet. Minus den promille, som faktiskt lyckas träffa hennes haklapp.  Egentligen borde man erbjuda sig att vara hundvakt vid middagstid. Att få uppleva glädjen av att hjälpa en vän, samtidigt som man får gratis städning under bordet, vore en svårslagen kombination. Ahlgren hjälper till så gott hon kan med städningen, men i ärlighetens namn gör hon inget vidare jobb. Hon är betydligt mer selektiv än en hund och städar bara upp godbitarna.

Vi behöver ett djur som städar upp ris, för klibbiga riskorn under strumporna är bland det värsta jag vet. Dessutom är det svårt att torka upp. Nej, vi behöver ett litet djur som älskar ris och som annars inte gör så mycket väsen av sig. Ett djur som inte kissar i soffan eller bajsar i blomkrukorna. Och om det skulle råka göra det i alla fall så skulle ingen märka något eftersom djuret är så oerhört litet, med en spillning av mikroskopiska proportioner. På dagarna håller den sig mest för sig själv och tycker egentligen inte ens om sällskap. Den tycker bara om ris.

Till den första personen som erbjuder mig ett sådant litet djur som älskar ris, skänker jag bort Ahlgren, utan att blinka.

Igår firades Peter-dagen. Egentligen var det i söndags, men då hade Molly pappavecka och i måndags var Lisa borta på avskedsfest med jobbet. Alltså fick det bli igår. Fisen var lite oroad över att hon var borta på Peter-dagen men Lisa lugnade henne och sa: ”Det är vi som bestämmer när vi har Peter-dagen”. Peter var Lisas styvpappa och Mollys styvmorfar och han dog för fem år sedan. På Peter-dagen firas minnet av honom med att äta en av hans paradrätter. Grillad kyckling med ostbågar och gurkstavar och till det ska ingenting annat än fanta drickas.

Det här var Korvassons första Peter-dag och min tredje. Bebisen fick hålla tillgodo med lite gurkbitar medan jag, som låg utslagen och utan aptit på soffan, fick den lilla tallriken längst ner till höger i bild. Storasyster fann det också på sin plats att upplysa lillasyster om att Peter var hennes styvmorfar och att Korvasson inte ens hade träffat honom.

Halvt medvetslös låg jag och tänkte på den första gången jag skulle laga middag till Molly. Av alla rätter i hela världen kunde jag inte komma på en enda att laga till henne. Jag ser på mig själv som en människa med ganska rik fantasi men när det kommer till mat så bara låser det sig. Jag börjar sakta men säkert bli lite bättre men det är långt, långt kvar ännu. För att vi skulle komma någonvart lät jag Molly bestämma, men hennes fantasi visade sig vara lika fattig som min när det kom till middagsval (middagskval). Till slut föreslog hon grillad kyckling och det tyckte jag var en toppenidé. På den här tiden levde jag i princip på Kycklingklubbor. Jag gick alltid hungrig till ICA i Hornstull med tankar om att jag skulle laga något fint och nyttigt till mig själv, men direkt innanför dörrarna möttes man alltid av doften av grillade kycklingklubbor. Man ska aldrig vara hungrig när man går och handlar, då försvinner allt förnuft. Om man går och handlar när man egentligen borde ha ätit för en timme sen, är det omöjligt att stå emot ICA´s två för femton erbjudande. Jag hade bestämt mig för att vi i alla fall skulle ha någonting någorlunda nyttigt till kycklingen. Det visade sig vara en nästan lika stor utmaning, men efter många varv i butiken kom Molly på att hon faktiskt tyckte om majs. ”Majs är väl ganska nyttigt”, tänkte jag. Sagt och gjort, den första middagen jag lagade till min styvdotter bestod av grillad kyckling och majs. Eller lagade och lagade, kycklingen var ju färdig men jag fick värma majsen i alla fall.

Sedan låg jag i soffan och tänkte att det var synd för Korvas och mig att vi aldrig fick träffa Peter. Det är ju en viktig del av Lisa och Molly som vi inte till fullo kan ta del av. Men det kan vara fint att fira någons minne i alla fall. Korvas och jag kan fira att han är viktig för dem och då är han också viktig för oss. Dessutom är jag säker på att vi hade tyckt om honom.

Det är en fullständigt orimlig tanke att vi inte skulle ha tyckt om en farbror som har uppfunnit en rätt bestående av kyckling och ostbågar.