Idag hade vi möte i Mattissonborgen och smidde stora planer. Vi har saker på gång. Under tiden satt Fisen vid sidan av, med datorn framför sig och surfade och lyssnade på musik i hörlurarna och sms:ade och gjorde läxorna samtidigt. Men hon fick lov att stänga ner sen, tills läxorna var klara. Bara tanken på att göra alla dessa saker samtidigt får mig att bli alldeles matt i kroppen. Det är för många intryck på en gång. Men så är jag också jävligt gammal i sammanhanget. Jag undrar hur det ska gå för Molly i sommar, när hon ska vara på kollo i knappa två veckor. Där måste man lämna in sin mobiltelefon och får endast göra något enstaka samtal på kvällen. Jag inbillar mig att det måste vara nyttigt, att det kommer att infinna sig ett visst lugn, efter att den värsta abstinensen har lagt sig. Men jag kan ha fel, jag är ju som sagt väldigt gammal i sammanhanget.

För Molly är ett sms alltid välkommet, medan jag själv ofta blir irriterad av att det piper. Jag blir irriterad över att jag bär omkring på en apparat som kan pipa precis när som helst, helt utanför min kontroll. Min spontana tanke kan vara att jag tycker att den som skickar borde veta när det passar sig med ett sms och inte. När jag till exempel är mitt uppe i något grubbleri, passar det sig inte, då vill jag att det ska vara tyst. Själv däremot har jag inga som helst betänkligheter när jag skickar ett sms, över om mottagaren vill ha något eller inte och jag blir rätt störd om de inte svarar. På ett sätt skulle jag nog bli en lite lugnare person om mobiltelefonen förbjöds. Men när jag kommer på att jag har glömt ta med den när jag går ut, vänder jag i de flesta fall tillbaka, därför att jag känner mig isolerad om jag är utan. Kluven är min inställning till denna manick.

Jag kanske också skulle må bra av att gå på kollo.