Dagarna har kastats om lite nu när Lisa inte längre jobbar på Tensta konsthall. Hon har ett kontrakt som sträcker sig över den här månaden också, men har en massa kompdagar att ta ut, så hon är bara där en dag i veckan. Och eftersom jag i vanlig ordning frilansar med ingenting så har Korvasson förmånen att ha både mamma och pappa hemma.

Igår hade Lisa hand om en ganska grinig bebis hela dagen, medan jag träffade några vänner för att komponera årets jullåt ”Vem ska rädda världen?”. Ett riktigt mastigt stycke som rymmer både värme och hopp. Eller särskilt mycket hopp rymmer den kanske inte, ”slutet är nära nu”, lyder en av raderna, men den rymmer desto mer värme. Därför lät jag Lisa få en välförtjänt sovmorgon imorse och tog med mig Korvas till BVC.

På BVC ställde den vikarierande barnmorskan en rad frågor. Om Korvas kan sitta, om hon jollrar som hon ska, om hon hör ordentligt, och om hon skelar. Jag svarade ja på alla frågor utom den sista. Sedan frågade hon om Korvasson fortfarande ammar eller vilken föda hon annars får. Efter det var det dags för mätning och vägning och den här gången fick hon sitta på vågen. En milstolpe i vägningssammanhang. Jag kunde se framför mig hur hon en dag kommer att kunna stå på vågen. När jag sedan fick se kurvorna över vikt, längd och huvudomfång så visade det sig att hon nästan exakt följde det tjocka streck som utgör snittkurvan, i samtliga kategorier. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken. Man vill ju att ens bebis ska vara speciell och inte någon snittbebis, en tråkig medelsvensson. Men så kom jag till insikten att det ju faktiskt förhåller sig precis tvärtom. Om tio bebisar väger nio kilo och tio andra bebisar väger sju kilo då blir ju snittet åtta och då är det snittbebisen som är undantaget. Det är snittbebisen som är speciell och ovanlig. ”The golden child”. Det var en stolt pappa som rullade ut från BVC med sin unika bebis.

Klockan hade blivit lagom för Korvassons tupplur och jag bestämde mig för att vi skulle fira framgångarna på BVC med en lång promenad och lite kultur. Vi traskade hela vägen till skeppsholmen med sikte på Moderna museet, men när vi nästan hade kommit fram slog det mig att alla kulturinstitutioner har stängt på måndagar. Jag borde ha vetat bättre och jag hade planerat att servera Korvasson en flaska föruppvärmd välling inne på museets café. Nu stod jag rådlös ute i det mulna vädret med en hungrig bebis i kärran. Vi vände riktning och började gå tillbaka. I höjd med Nationalmuseet fanns en parkbänk där vi slog oss ner och Korvas kunde få sin lunch. Både Korvas och jag var på mycket gott humör och vi kände oss som ett romantiskt inslag i stadsmiljön, där vi satt. Det grämde mig att ingen fanns där som kunde dokumentera ögonblicket. Därför riggade jag upp min kamera på barnvagnen, satte igång självutlösaren och sprang tillbaka till bänken med mitt barn under armen. Bilden ni ser här ovan är alltså helt uppriggad och oäkta. Korvasson har egentligen ätit klart och blev inte alls förtjust när jag pressade in flaskan i munnen på henne igen.

Eftersom det inte blev någon kultur, bestämde jag mig för att vi skulle gå och fika istället, så vi promenerade tillbaka till odenplan och gick in på café Ritorno på odengatan. Jag packade upp Korvasson och la henne bredvid mig på soffan. Medan jag sippade på en kaffe låg Korvas och tittade förundrat på en kristallkrona som hängde rakt ovanför henne. Kristallkronan lyste i sin tur tillbaka på henne, och här kan man så tydligt se hur annorlunda världen ter sig beroende på vilket perspektiv man ser den ifrån.

Vi hade en fin dag idag, jag och min onormalt normala bebis.

65ans busshållplats är rakt över gatan och bussen går hela vägen till moderna museet. Otroligt smidigt.

Jag tycker om att gå på utställningar, det sätter igång en massa tankeprocesser. Bara att gå runt i en kreativ miljö får mig ofta på gott humör. Dessutom vill jag att Korvas ska bli en kulturellt medveten bebis. Hon verkade fascinerad. Det är ju en otrolig massa färger överallt. Tjetjeniens raka motsats, skulle man kunna säga. Jag är inte säker på att hon förstod så mycket av det hela dock, hon såg ofta frågande ut. Men i ärlighetens namn var hennes min ganska representativ för majoriteten av besökarna. Jag däremot, som har gått på massa konstskolor och har en otroligt stor studieskuld att bevisa det med, hade inga som helst problem att förstå vad det handlade om. ”Men gud så genialt, en cirkel i horisonten, jag förstår precis hur han måste ha känt”.

Jag måste gå dit oftare, det är den perfekta bebisaktiviteten på hösten och vintern. Det är varmt och man kan sätta sig i fiket när man blir trött, och så kan man köra runt med barnvagn nästan överallt. På utställningen idag fick man det dock inte. Men då får man låna ett sele om man vill, det visste jag inte om. Tyvärr valde de att berätta det för mig efter att jag och min moster redan hade kånkat runt på Korvas hela varvet. Det var även efter att de haffat mig för olovlig fotografering. Jag hann inte ta så många bilder innan jag blev ”busted” och det här var den minst suddiga. Undrar om det är dumt att publicera en bild som man egentligen inte fick ta? Man kanske kan bli stämd? Men när jag tog bilden visste jag ju inte bättre. Dessutom har jag årskort och är med i moderna museets vänner.

Och man stämmer väl inte en vän?