Jag har en bok hemma om att skriva, ”Skriv” heter den passande nog, som jag köpte för ungefär femton år sedan. Jag läste den aldrig, men jag köpte den för att jag tänkte att jag ville läsa den och la den på en plats där ingen annan skulle kunna se den. Gömde den, därför att om någon hittade den kanske jag skulle behöva stå till svars för mina drömmar. Det var nästan så att jag skämdes lite för mig själv när jag såg den. Vem var jag att tro att någon skulle vara intresserad av att läsa mina ord, liksom. Jag som alltid klottrade ner tankar i anteckningsböcker men hellre skulle skjuta mig än att visa det för någon.

Så länge jag höll pärmarna till mina skrivböcker stängda för alla andra än mig själv, fanns ju alltid möjligheten att andra skulle tycka om texterna, om de fick se dem. Den möjligheten äventyras i samma sekund som man visar innehållet, så då är det tryggast att inte göra det. Det är så det ser ut när man vårdar en dröm till priset av att aldrig kunna förverkliga den.

Korvasbloggen var förlösande för mig. Det var första gången jag vågade visa någonting jag hade skrivit. Och när det dessutom visade sig att det fanns många som tyckte om det blev det en boost för mig, som en skrivande person, på ett sätt som jag aldrig hade upplevt. Den tioåriga killen, som jag har tjatat om, blev alldeles till sig. Den tjugotvååriga och den trettiosjuåriga icke att förglömma.

Därför känns det sorgligt på så många plan att jag nu ska avsluta bloggen. Men om jag ska ha en blogg vill jag att den ska vara bra, och det är inte Korvasbloggen längre. Av flera anledningar. När jag startade den för snart fyra år sedan fanns en självklar ”pappapoäng” i den. Att blogga om en vardag som inte följde traditionella könsmönster. Och även om vår vardag fortfarande inte gör det, slutade den poängen att fungera som motor för mig för länge sedan. Korvasbloggen har ju varit en vardagsblogg, mer än någonting annat. En plats att skriva lite vad som faller mig in, och det har varit ovärderligt. Men etiketten har varit en pappablogg och det är det formatet som inte längre fungerar. Själva Korvasperspektivet på tillvaron blir mer och mer ansträngt ju äldre hon blir. Trögare att hitta saker att skriva om som känns rätt mot henne. Vilket blir en begränsning i en blogg som heter Korvasbloggen, och kväver glädjen att skriva. Vilket i sin tur påverkar kvaliteten.

Det känns väldigt sorgligt att lämna er, mina fina läsare. Även om jag inte känner er personligen har jag upplevt att vi har någon sorts gemenskap. Min enda ånger med den här bloggen är att jag har varit så hopplöst dålig på att svara på kommentarer, trots att jag har velat.

Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att jag kommer att ha en annan blogg i framtiden, och då hoppas jag att ni hittar dit. Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att det som skrivs där kommer att påminna om det som har skrivits här, eftersom jag kommer att fortsätta vara jag. Men den måste ha en annan infallsvinkel och en annan etikett.

Om ni vill vara säkra på att få reda på när/om jag startar en ny blogg kan ni mejla till Korvasbloggen@gmail.com så mejlar jag er när/om det blir av.

Nu gömmer jag inte längre boken ”Skriv”. Även om jag sannolikt aldrig kommer att läsa den, så skulle jag våga det nu, i ett rum fullt av andra människor.

Det är tack vare er.

Foto: Jonatan Stålhös

Sittandes på golvet med rullande höfter, till ljudet av Iggy Pop´s ”Lust for life”, läste Korvas en bok, upp och ner, om en mask som äter sig igenom äpplen. Hon har ärvt boken av sin morbror och nu är den en av hennes favoriter, men i början skrämde den vettet ur henne. I boken finns ett hål som går igenom alla de tjocka, stryktåliga sidorna och i pärmen finns en tygmask fäst, som man kan sätta in fingret i och göra masken ”levande” och så följer den med i handlingen, från sida till sida. Första gångerna Korvas såg masken röra sig blev hon stel av skräck och otröstlig, men nu skrattar hon den rakt i ansiktet. Lisa var i skolan och Molly på gitarren och jag lagade mat sjöng på samma låt som Korvas dansade till. Iggy gjorde susen och Korvasson kom ur den lilla svacka hon befann sig i, redan vid introt. Men hon är fortfarande inte helt på det klara med var ljudet kommer ifrån och vänder sig då och då om för att se om det är jag som sjunger. Och det blir ju inte lättare när jag också sjunger. Samma sak brukar hända när jag ger en röst åt något av hennes gosedjur. Hon tittar först på nallen och sedan på mig, för att förvissa sig om vem det egentligen är som pratar.

Indränkt i musiken tyckte jag mig uppfatta små dova dunsar men först när jag såg att katten ryckte till och tittade mot ytterdörren förstod jag att det inte var inbillning. Det var Molly som kom hem och hon var lite sur därför att hon hade stått utanför och knackat och ringt på klockan i fem minuter, utan att vi hade hört henne. Vi var ganska frikostiga med volymen idag och den klena ringklockan hörs knappt som det är. ”Jag har ju sagt åt dig att du ska ta med dig nycklarna Fisen! Korvas och jag lyssnar på Iggy pop så vi hör inte ett skit”.

Sedan försvann Molly snabbt uppför trappan för att öva på sin gitarr och kvar på golvet satt Korvas, med sträckta armar och tittade länge efter henne. Korvasson tar Lisa och mig för givet men hon vet att det bara är vid speciella tillfällen som hon får vara med Molly.

Och aldrig är hon så nöjd och tillfreds som i knät på sin storasyster.