Fisen hade utegångsförbud igår, utan att veta om det. Det tar liksom udden av ett förbud när den berörda inte känner till det. Hon har varit riktigt fin den senaste tiden och verkat ganska glad, men i förrgår var hon ett monster och uppkäftig som fan, så själva förbudet var sannerligen på sin plats. Hennes bästa vän var här och sov över och i vänners närhet lägger hon sig ofta till med en extra tuff och överspelad tonårsfasad. Då spelar hon teater med betydligt större inlevelse, än hon gör när hon går på sin riktiga teater. Men den ska hon sluta med, säger hon. Den riktiga teatern alltså, tonårsteatern har hon nog inte för avsikt att lägga ner på ett bra tag. Speciellt som hon inte ens har blivit tonåring, i dess bokstavliga bemärkelse, än (”Men hallå, kan ni sluta säga att jag är elva, jag är snart tooolv!”). Det är synd (på den riktiga teatern), för hon har rätt mycket teaterblod i sig, men hon vågar inte ta den på allvar. Den passar inte in i hennes tuffa stil.

Tvisten uppstod därför att de inte gick och la sig när de skulle och för att de förde ett förbannat oväsen. Lisa skulle jobba på fredagen och låg och sov (eller försökte sova) och flickorna skulle lägga sig klockan två, hade vi sagt. När klockan var tjugo i två hördes deras fnitter och rop i hela lägenheten och utifrån gatan, genom ett öppet fönster en våning ner, där jag satt. När jag gick upp för att säga åt dem, satt de på fönsterbrädet, med vidöppna fönster och gormade och Molly blåste sig i ansiktet med hårfönen på högsta hastighet. Jag vet inte om hon skulle svalka sig, eller värma sig, eller vad det nu var. ”Ni måste vara mycket tystare, det hörs jättemycket ut på gatan och om tjugo minuter är det läggdags”, sade jag. ”Vaaaaaaa, måste vi sova klockan två!?”, sade Molly, som om det var chockerande nyheter och som om det vore helt befängt att tycka att två elvaåringar skulle gå och lägga sig klockan två, en vardag. Jag sa att de kunde fortsätta prata en stund, men att de måste prata tyst. Oväsendet fortsatte naturligtvis även efter att klockan hade slagit två och då skickade jag ett sms, där det stod: ”Det ska vara tyst hos er nu!”  Och då kom svaret: ”Men kom igen. Jaja”

Flickorna fortsatte att hojta och gorma och jag gick upp igen och var rätt förbannad vid det här laget. ”Jag har ju sagt att ni måste vara tysta!”, sade jag. ”Jaaaa”, sade Molly. ”Men var det då!”, sade jag. ”Men jaaaaaaaaaa, softa, klockan är bara tvååååå”, sade Molly. De satt kvar i fönstret och Fisen hade nu bytt hårfönen mot en munspray, som hon satt och sprayade sig febrilt i munnen med, samtidigt som hon pratade. Hon såg ut som en komplett idiot och under den korta mening hon uttalade hann hon spraya sig i munnen flera gånger. Ungefär såhär: ”Men jaaaaaaaaaaaa (spray), softa (spray), klockan är bara (spray) tvåååååå (spray). Jag ska inte ge ord för de tankar reptilhjärnan hade då, men en ledtråd kan vara att dessa tankar, omvandlade i handling, hade varit straffbara. ”Ja, klockan är bara två, men ni är elva år och det är vardag och Lisa försöker sova några meter härifrån och ni hörs jättemycket ut på gatan och alla är inte lediga imorgon!”, sade jag.

Sedan var det ganska tyst i några minuter innan det satte igång igen och Fisen började spela ganska högt på sin gitarr. Jag sa inte åt dem fler gånger, de sket ju fullständigt i det ändå. Istället satt jag och uttalade förbannelser över dem, och funderade ut lämpliga straff. Det verkar nämligen vara det enda som biter. Ett målande exempel är när Molly konsekvent ”glömde” sitt dricksglas, under ett års tid. Tanken är att hon ska diska det tillsammans med sin tallrik, efter middagen.  Det var uppenbart att hon medvetet sket i glaset för att slippa diska det, men varje gång man sa åt henne så hade hon glömt glaset. Till slut upplyste jag henne om att nästa gång hon ”glömmer” glaset, får hon ta hela disken, och sedan den dagen har hon inte glömt glaset en enda gång, hör och häpna. Jag älskar den där lilla skiten, men ibland får hon mitt blod att börja koka.

Och så kom nästa dag och Fisen var ganska snäll, men trött efter att ha varit vaken hela natten. Lisa gick till jobbet och senare på dagen lät jag Molly gå ut och träffa kompisar ett tag, men sa att hon måste vara hemma senast fem och att det skulle vara hemmakväll för hennes del sedan. Jag uttalade det inte som något utegångsförbud, men hade ändå förväntat mig protester och försök till förhandlingar, men hon sa bara ”okey”.  Det kändes nästan lite snopet och inte mycket till straff, om hon ändå ville vara hemma. Men senare kom de, förhandlingsförsöken: ”Du, Daniel, jag vet att jag ska vara hemma ikväll, men det är en kompis därute, med sin nya kille. Asså, det är bara ute på gården, kan inte jag få gå ut och träffa dem en liten stund?” ”Nej”, sade jag, ”du ska vara hemma ikväll”. ”Men får jag inte ens gå ut på gården?”, undrade Molly. ”Nej, därför att du sket fullständigt i vad jag sa igår och så var du dessutom sjukt otrevlig, så du får stanna inne ikväll”, sade jag. Och nu blev rådjursögonen fuktiga och hon gick besviken tillbaka upp på rummet. Efter ett litet tag kom hon ner igen och frågade om hennes kompisar fick komma upp istället. ”Nix”, svarade jag. Den här gången var hon rätt arg när hon gick upp igen och mumlade något som jag inte hörde.

Men jag är säker på att det var ord, som omvandlade i handling, hade varit straffbara.