Idag var vi på besök på dagiset där Korvas har fått en plats anvisad. Två minuter innan vi kom fram somnade hon och fortsatte sedan att sova i min famn när vi gick på rundvisning. Det var en nystartad avdelning som bara funnits i två veckor så det var ganska kalt och tomt därinne. I ett rum stod en liten leksaksspis och en strykbräda med ett strykjärn på. Det här var ett dagis som var inspirerat av montessoripedagogik och där ingår det tydligen att man i tidig ålder ska lära sig hushållssysslor. ”Vem fan stryker nuförtiden”, viskade Lisa till mig när de andra dagisspekulanterna hade lämnat rummet. ”Ja, om Korvasson börjar här blir hon den enda i familjen”, tänkte jag.

Sedan satt vi och gick igenom hur en dag på dagiset ser ut. Då hade Korvasson vaknat och satt på golvet bredvid en annan bebis som tryckte in sina fingrar i munnen på henne och snodde hennes napp och bankade henne i ansiktet med sin egen napp. Det tyckte hon inte alls om, hon är en ganska försiktig bebis och ansåg att den andra bebisen helt klart gick över gränsen. Sedan pratade de om att det var mest flickor i gruppen och att det blir mycket lugnare då. Och efter det gick vi in på barnens olika utvecklingsnivåer och jag sade skämtsamt att Korvasson inte kunde ett skit. Då sa de att hon var bra på att vara söt! Vadå bra på att vara söt? De har uppenbarligen inte sett bilden i mitt inlägg ”En bild säger mer än tusen ord”, då skulle de veta att Korvas är jävligt bra på att vara ful också, om hon vill. Och så är hon bra på att krypa som en krabba.

Jag vill att Korvasson ska få möjlighet att krypa runt som en krabba och babbla och banka och hamra och läsa böcker. Jag vill inte att hon ska gå i en grupp med nästan bara tjejer, för att det blir lugnast så, eller att hon ska stå vid spisen eller vid strykbrädan. Framförallt vill jag inte att hon ska vara på en plats där hon är bra på att vara söt. Det kändes befriande lätt att avfärda det här dagiset.

Och då får jag också ha kvar henne ett tag till.