Belöningen för den som går upp med Korvasson på morgonen är förmiddagsvilan. Eller den första belöningen är egentligen själva väckningen, av den förvisso redan vakna bebisen. En mer korrekt benämning kanske skulle vara ”upplockningen av bebisen”.  Sedan en tid tillbaka tillkommer dessvärre en bajshantering av inte särkilt angenäm natur, men låt oss bortse från den då det är ett kapitel för sig.

Innan man går in för att plocka upp Korvas har hon legat nöjd och pratat för sig själv en stund, samtidigt som vi har legat och ”snoozat” till ljudet av hennes babbel, i rummet intill. Efter ett tag höjs hennes röstläge och först då är det dags att göra entré. Det spelar ingen roll hur trött man än är, för det är omöjligt att inte smittas av den glädje man möter i spjälsängen när man kommer in. Korvasson sprätter till i hela kroppen, som en fjäder, när hon får syn på en och ett leende som inte är av denna världen breder ut sig över hela hennes bulliga lilla ansikte. De senaste dagarna har hon blivit så exalterad att hon inte har kunnat låta bli att skrika rätt ut av lycka över att det äntligen har blivit en ny dag.

Sedan går morgonen vanligtvis som en vals, för på morgonen är hon på strålande humör. Jag får känslan av att den som myntade ordspråket ”morgonstund har guld i mun” hade att göra med en riktigt glad bebis. Redan i köket när man med trötta morgonrörelser gör välling till Korvas och kaffe till sig själv, har man siktet inställt på förmiddagsvilan. Det är en fantastisk liten stund då man, om man håller sig vaken, kan läsa i sin bok samtidigt som Korvasson ligger med huvudet i ens armhåla och snusar. Men vanligtvis dåsar man till själv och sover skönare än på natten, på soffan bredvid sitt barn.

När hon var riktigt liten brukade jag ha henne sovandes på magen och jag älskade verkligen dessa stunder. Men i takt med att nacken blev starkare och medvetenheten om världen runtomkring blev större, har hon blivit mer rastlös och vill inte gärna ligga still. Hon lyfter hela tiden huvudet för att se vad som händer. Samma sak i vagnen, där hon ligger och gör situps för att bättre kunna se, vilket har lett till att vi ofta kallar henne ”situpsarn”.

Imorse var hon lugnare än vanligt och när jag prövade att lägga henne på min mage trillade hennes huvud ner tungt mot mitt bröst, och så låg vi och sov så i nästan en och en halv timme. När hon till slut vaknade tittade hon upp på mig med nyvaket ansikte. Och vore det inte för att hennes ögon glittrade till på ett välbekant sätt, skulle det vara svårt att se att det gömde sig ett stort leende bakom nappen.