Januari
avDet borde vara maj eller juni som kommer efter december. Man borde få vakna med sina nya löften och sitt hopp om ett ljust och fint år, i ett rum fyllt av solsken till ljudet av fågelkvitter. Till doften av knoppande träd som tränger in genom fönsterspringorna och till känslan av att ”nu jävlar, nu smäller det. I år finns inget mörker och inga bekymmer”. Istället möts man, årets första morgon, efter firande och tjoande och hopp om en ljusare tid, av januari. Ett tomrum likt ett stort svart hål, med löften om kyla och mörker och man inser att man dagen innan nästan lyckades lura sig själv, under klirrande champagneskålar och glädjerop, att vintern led mot sitt slut. Istället väntar en kvartalslång baksmälla som bär krav och inte hopp i sitt sköte, och inte ens halva slaget mot mörkret är vunnet.
Ett tunt snötäcke har lagt sig över gården och någon har omsorgsfullt trampat upp ett fint snirkligt mönster i snön. Först vill jag tro att det är spåret av ett barn, men de stora skoavtrycken vittnar om att det har gjorts av en vuxen. Ja, så måste det vara. En gammal man har vaknat långt före alla andra, med en sprittande känsla av liv i kroppen, en känsla han inte vet vad han ska göra med. Men så förstår han plötsligt vad han behöver göra, han måste gå ut och lämna ett avtryck i snön. Han vet inte hur många vintrar han har kvar och luften är förvisso kall men frisk och skön att andas och solen sprider ett vackert sken över gården. Han vill skänka en hälsning till alla sovande. Något fint att vakna till. Så måste det vara, spåret kan inte ha gjorts av någon annan.
Och jag måste genast ta reda på i vilken port han bor, säga tack och ge honom en stor kram.