Ett nytt år betyder inte ett skit faktiskt, verkligen. Man kan ju inbilla sig det, men det är samma sak. Och vadå nytt? Jorden snurrar ju på precis som vanligt, den har inga brytpunkter. Ett ”nytt” varv – visst, men det är väl ingen som tror att jorden började snurra just natten mellan den 31 december och den första januari? Nej, det är det inte och därför är det nya varv hela tiden, varje dag och varje sekund. Men visst, jag fogar mig. Någon har bestämt att vi ska räkna åren så och då får jag väl finna mig i det, som alla andra. Därmed inte sagt att jag gillar det och att jag inte i hemlighet firar nya år precis när jag vill.

Men så ska man börja skriva 10 istället för 09 när man anger datum, precis lagom till att man nästan har börjat lära sig skriva 09 istället för 08. Men bara nästan. Och samtidigt minns jag otroligt tydligt hur oändligt långt jag tyckte att ett år var när jag var liten. Det första tydliga minnet av ett nytt år, var när jag hade börjat i skolan och lärt mig skriva och daterat mina arbetsblad 1981 i en evighet. Och att då gå över till 82 kändes närmast sjukt – som ett påhitt. Lika befängt som om min lärarinna skulle ha sagt att ”från och med nu ska vi skriva bokstaven ’A’ upp och ner”.

Nu blir det nya år hela tiden, bara man blinkar. De försvinner och blandas ihop med varandra och saker som jag får för mig har hänt ganska nyligen, och då tänker jag för några månader, max ett halvår sedan, kan lika gärna ha hänt för två, tre år sedan. Det händer mig ofta. Men så har jag fått Korvas och då blir allting så osannolikt skevt – två parallella tideräkningar som fungerar helt olika. Jag tycker att jag ganska nyligen har flyttat in i lägenheten där jag bor, men då för två och ett halvt år sedan fanns inte Korvas ens i fantasin, och Korvas känns inte nyligen. Korvas är the big bang och hon har levt ett helt liv under den här perioden. Och i den nya tideräkningen känns det som om Korvas lärde sig sitta för mycket längre tid sedan än vi flyttade in. Flera år tidigare.

För några månader sedan kunde Korvas inte gå, och nu springer hon omkring och ropar ”nej bos” och blir ursinnig om hon inte får titta på Totoro tio gånger om dagen. Det kan inte ha skett på några månader – så stora förändringar sker inte så fort.

Den nya tideräkningen stämmer inte, det är en tids-schizofreni .

Och nu vet jag vad jag ska säga till folk som får barn. Jag ska undvika alla idiotiska klyschor till frågor, som de stackars föräldrarna ändå inte kan svara på, utan tvingas drämma till med andra klyschor till svar. Istället ska jag bara säga:

”Välkommen till den nya tideräkningen”.