Ibland är jag otroligt lättstött. Något jag aldrig skulle erkänna om någon annan påstod det. Jag tror att det är ett familjedrag. Både att vara lättstött och att aldrig erkänna det om någon annan påstår det. Med det som bakgrund kan man säkert föreställa sig hur det kändes när min egen moster sa om Korvas, när vi var där på besök: ”Det är verkligen Lisas barn det här”. Jag bet ihop tänderna och försökte samla mig, men hon var inte klar: ”Nä, det finns verkligen inte en enda liten gnutta av dig i henne”, sa hon och vred om kniven ytterligare.

Saken är den att alla säger att Korvas liknar Lisa och ingen säger att hon liknar mig, och jag tar allt personligt. En gång (när jag till mitt försvar hade en väldigt dålig dag) sa jag att jag tyckte att Korvas hade långa ögonfransar. Lisa sa då att hon tyckte de var korta och jag började gråta. Jag skiter väl i om hon har långa eller korta ögonfransar! Det har heller ingenting att göra med Lisas och min längd på ögonfransar. Det kändes bara som ett påhopp just då.

Men någon har sagt att Korvas har ”mina” öron och den saken ska undersökas. Grundligt.

Oroväckande nog blev jag retad för mina öron när jag var liten.