Ögontjänaren
avHon vet hur hon ska göra Korvasson, den lilla ögontjänaren. Det bästa hon vet är att leka med kattmaten, trots att hon vet att hon inte får. Hon äter inte så mycket av den längre, det händer bara ibland och då ropar vi ”blä”, varpå hon upprepar ”blä” för att sedan fortsätta mumsa. Men hon älskar att vispa ut de små bitarna på golvet och sedan plocka tillbaka dem. Några av dem i alla fall. Så fort hon vet att man tittar sitter hon bara väldigt nära, så nära så att fingret nästan nuddar maten, och säger ”titta”. Men så fort hon tror att ingen ser henne, vispar hon upp dem direkt.
Vi har ett fönster i betongglas mellan köket och hallen, vilket gör att man, om än lite suddigt, kan se Korvas när man lagar mat. Då kan man ertappa henne med fingrarna i skålen och hon förstår aldrig riktigt varifrån rösten som ropar ”nej” kommer. Inte förrän man knackar på rutan och säger ”det där är kattens mat, låt bli den”, förstår hon att hon är sedd och övergår till att bara peka på maten och säga ”titta”. Sedan finns alla de tillfällen då man plötsligt kommer på att hon är borta. Då sitter hon nästan alltid där vid skålen. Eller vid skorna, i färd med att fylla dem med något spännande.
Häromdagen hittade jag en femtioöring, en begagnad och halvt uppluckrad morotsbit och lite kattmat i mina skor, när vi skulle gå ut på middagspromenad.