Igår var det 30-årskalas. En av Lisas bästa vänner fyllde år och festen var hos oss, därför att vår lägenhet var mer lämpad för ändamålet än födelsedagsbarnets egen. För Lisa och mig innebar det dessutom en chans att vara på fest tillsammans.

På dagen hjälpte jag en kompis att flytta och kom hem i lagom tid för att hinna med en snabbdusch innan gästerna skulle anlända. Efter duschen föll det på min lott att ansvara för bebisen från helvetet. Hon skrek när jag försökte mata henne och hon skrek när jag försökte få henne att sova. Jag försökte mata henne igen men hon bara skrek och skrek. Och när jag försökte suga snoret ur näsan på henne skrek hon, om möjligt, ännu mer. Sen lade vi oss på sängen, jag och mitt gallskrikande, tomatröda barn. Hon tystnade ibland, små korta stunder av utmattning, men bara för att samla ny kraft att skrika ännu mer.

Jag älskar Korvas, men det är inte kärlekens vackraste ansikte som visar sig i dessa stunder. Trots att jag tänkte på att försöka se from ut och andas lugnt, var det storm inombords. ”Sov då för i helvete om du är trött!” tänkte jag. Otroligt frestad att bara tejpa igen munnen på henne och gå ut till de andra. Vidare tänkte jag att jag inte förstår hur föräldrar till barn med kolik överhuvudtaget står ut. Hade jag haft pengar skulle jag givit en rejäl slant till alla föräldrar med kolikbarn, de som inte redan tagit livet av sig, och sagt: ”Här har ni till öronproppar och antidepressiva medel. Ni gör ett fantastiskt jobb!”.

Till slut hade hon inga krafter kvar och slocknade plötsligt. När hennes andetag hade blivit någorlunda jämna gick jag ut till de andra och öppnade en öl.