Korvasson var en riktigt glad bebis idag, inte alls lika envis som igår. Men sedan vid middagstid drabbades hon av en totalsvacka och var otröstlig. Så fort man satte ifrån sig henne på golvet blev hon helt förstörd. Hon blev illröd i ansiktet och knäpptyst först, sådär tyst som barn blir när andningen har hakat upp sig, men när den väl kom igång igen var det för att skrika högre än någonsin. Jag bad Molly passa henne, så att jag kunde laga mat och efter att ha hotat med sen middag, åtog hon sig motvilligt uppgiften. Någonting måste hon ha gjort för efter att ha varit med Molly en stund, sade Korvas inte ett pip fram till läggdags.

Den tystnad som uppstod var nästan jobbig dock, för Molly och jag sa inte heller många ord till varandra. När man ska prata med henne nu liknar det mer ett förhör med någon som vägrar samarbeta. ”Vad gjorde ni i skolan idag då?”. ”Ingenting”. ”Vad pratade du och Sofia om då?”. ”Ingenting”. Och så fortsätter det tills man ger upp. Jävligt deppigt faktiskt, jag saknar den Molly som bor därunder, hon som inte anstränger sig för att vara stor, tuff och otrevlig hela tiden. Hon som inte skrattar tillgjort eller himlar med ögonen och som svarar på tilltal. Jag vet att det inte är lätt att vara liten och kämpa för att vara stor, men jag saknar den riktiga Molly.

Och hon finns därunder, det vet jag.