Idag har det varit frenetisk aktivitet i hemmet. Vi ska ha en inneboende här ett tag, en barndomsvän till Lisa som behöver lite tid för att lösa sin egen bostadssituation. Det känns oerhört lyxigt att ha ett rum till förfogande, när någon är i nöd. Det är vårt tv-rum och Mollys Guitar-hero -rum som lånas ut. Först reagerade Molly ganska häftigt på nyheten och utbrast: ”Men vad ska jag göra då? Guitar-hero är mitt liv!”. Men hon har börjat vänja sig vid tanken nu och kanske innebär det en chans för henne att vidga sina vyer något. Soffan från tv-rummet har vi burit in till Molly och när vi ändå är i farten, så passar vi på att fixa till lite extra i hennes rum. För tillfället håller jag på med lite nattlig målning av några hemmagjorda hyllplan som vi ska sätta upp. Svart ska det vara, ingenting annat. När jag hade målat ena sidan upptäckte jag att det var oljebaserad färg och inte vattenbaserad, vilket innebär att det tar en evighet för färgen att torka. Men jag har räknat ut att jag borde kunna måla andra sidan, när jag är klar med det här inlägget. Och så har jag satt upp en grind i trappan, det känns tryggt. Inte ens Ahlgren kom igenom spjällen och Korvas satt på andra sidan och tjöt av skratt när katten försökte.

Efter att jag hade sågat upp hyllplanen, satt jag med Korvasson som åskådare och skruvade i de fästen som hyllorna ska vila på och då ringde telefonen.  Det visade sig vara en kvinna från ett av de dagis vi har sökt som berättade att det nu fanns en plats ledig för Korvas (Edith sa hon, men hon vet ju inte bättre). Dagis har känts så oerhört avlägset och vi har varit lite oroade för att det skulle dröja evigheter innan det blev någon plats ledig. Men när jag fick beskedet idag blev jag chockad, jag var inte alls beredd på det. Hon måste visserligen inte börja på en gång och det är inte ens säkert att vi väljer just det dagiset, men det kändes som att det var en myndighetsperson som ringde för att berätta att de tänkte tvångsomhänderta Korvasson. Min bebis. Under hela samtalet satt Korvas stilla och tittade på mig och jag kände skuld och skam. Hon brukar titta nyfiket när man pratar i telefon, men jag ville lyfta upp henne och försäkra henne om att ingen skulle komma och ta henne härifrån. Kanske löjligt, men jag blev skitledsen och upprörd. När jag berättade om dagiset för Lisa började jag gråta och sa:

”Hur skulle hon kunna börja på dagis? Hon kan ju inte ens krypa ordentligt”.