Jag har skrivit mina anteckningar på engelska därför att min forskning kan komma att få betydelse internationellt. Det är ingen idé att försöka översätta då jag har använt ett medicinskt språk med många krångliga tekniska termer som är svårbegripliga för en vanlig lekman. Det väsentliga i sammanhanget är att jag i mina studier har fått bekräftat vad jag länge har misstänkt.
Nämligen att Korvassons har mina öron.
Lisa var hela tiden säker på att det var en flicka vi skulle få, för i hennes släkt föds det nästan bara flickor. Någon annan sa att det är mannens gener som bestämmer vilket kön det ska bli. Jag vet inte vad som är sant, men det är ganska intressant. I så fall kanske det skulle innebära att kvinnorna i Lisas släkt dras till en typ av män med en benägenhet att få flickor. Och då bestämmer ju de, om än indirekt, vilket kön det ska bli i alla fall.
Lisa ville inte att vi skulle ta reda på vilket kön det var, men jag tänkte lite annorlunda. Barnmorskan kan ju se vad det är för kön och för mig kändes det inte riktigt rättvist att hon skulle veta vad det var för kön på mitt barn och inte jag. Dessutom får man ju lite mer tid att fundera på namn. Vi beslutade oss för att om barnmorskan frågade om vi ville veta så skulle vi ta reda på det och annars inte.
I receptionen innan vi kom in skulle man betala femtio kronor om man ville ha med sig en bild från ultraljudet. Jag tyckte skrockfullt att det kändes helt fel att betala i förskott, innan man visste om barnet verkade vara okej. Det är ju huvudsakligen därför man gör undersökningen och jag ville inte ta ut någon seger i förskott. Jag inser så här i efterhand att jag var rätt nervös att det skulle vara något fel på barnet eller att det inte skulle finnas något barn där över huvud taget. De köpte mitt argument och jag tilläts betala i efterskott.
Barnmorskan var en ganska trevlig men bestämd äldre dam. Hon undrade om vi hade funderat på namn och uppskattade inte alls våra lekar med namnen Moa och Harry Mattisson och deras likhet med författarna Moa och Harry Martinson. Hon berömde Lisa för sitt fina röda hår och när Lisa sa att det var färgat sa hon: ”Jo, men här ser man också att det är lite rött” samtidigt som hon skrapade lite snabbt med sin hand på Lisas könshår(!), som stack upp lite ovanför de nerkavlade byxorna. ”Jaha, då ska vi ta och titta på din flickmage”, sade hon sedan och smörjde in Lisas mage med en kall gelé.
I samma sekund som hon satte apparaten mot magen, dök bilden av en livs levande, pytteliten och otroligt aktiv bebis upp. Jag trodde knappt mina ögon. Det var alltså sant! Det fanns verkligen en riktig liten människa därinne, med halva min genuppsättning. Det var en omvälvande känsla och jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle säga att det var något som var fel, men det gjorde hon inte. Man kunde till och med se det lilla hjärtat med sina fyra kammare och hur det pickade som bara den. Sedan sa barnmorskan: ”Nu vet jag vad det är, vill ni veta?” Vi tittade på varandra och skrattade lite och sa sedan att det ville vi. Då vände hon sig till Lisa och sade: ”Ja, vi är i majoritet om man säger så”.
Jag ville inte välja någon av bilderna som hon printade ut, jag ville ha alla. Om det nu fanns fyra kort på min ofödda bebis, så tänkte jag inte nöja mig med ett. Vi gick ut och betalade för bilderna. När vi passerade väntrummet tänkte jag att här sitter alla och är lika nervösa som jag var för några minuter sedan.
När vi kom hem kunde jag inte sluta titta på bilderna. Allt blir så mycket mer konkret när det finns foton att titta på och även om Korvasson fortfarande låg i magen så fanns det bildbevis för hennes existens och bilder ifrågasätter man inte på samma sätt, dem tror man på. Och om och om igen tänkte jag:
”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa”
Jag ville vara med och dela på alla upplevelser, så till den grad att till och med Lisa ibland fann det överdrivet. Ja, rent av idiotiskt.
Äntligen börjar de första skisserna på en mobil bloggutrustning ta form.
För mig är reklamen, som täcker golvet i hallen, synonymt med onödigt slöseri av naturens resurser och ett onödigt och irriterande extraarbete. Ganska fascinerande och sorgligt att någon stackare kånkar upp alla dessa reklamblad, tre trappor utan hiss, bara för att jag ska samla ihop det i en papperspåse och kånka ner med skiten igen.
Sedan Korvas kom, väller det in bebisreklam. Det är blöjor, barnvagnar, kläder, mat, leksaker, försäkringar m.m. Och allt, precis allt är adresserat till Lisa. Inte ett endaste litet papper står det Daniel på. Man hade ju kunnat tänka sig att reklam för manligt förknippade produkter skulle komma till mig. ”Bäste Daniel, nu är det 50% rabatt på automatvapen för bebisar. Slå till nu och låt inte din bebis gå tomhänt”. Men det är absolut ingenting. Det är ju upprörande, det är väl för fan min bebis också!
VI PAPPOR VILL VÄL OCKSÅ HA SAKER VI INTE VILL HA!
Idag var vi på barnkalas allihop. Lisa, Molly (min förpubertala styvdotter), Korvas och jag. När vi kommer fram väser Molly: ”Du hade väl kunnat säga att det var ett barnkalas vi skulle gå på!”. ”Shit vad pinsamt!”. Jag hade i min enfald trott att det var underförstått när jag köpte loss hennes gamla synth för att ge i present till födelsedagsbarnet, som hon visste var min kompis son.
Hursomhelst stannar vi ett par timmar och vräker i oss bakelser, trots att vi nog egentligen borde ha ätit mat. Sedan kollar vi efter en lämplig buss hem, förvärmer en flaska mat åt Korvas, tar farväl och börjar traska mot hållplatsen.
Efter att vi har klivit på bussen och parkerat barnvagnen tar det inte många minuter innan både Lisa och Molly, som redan mådde illa av alla bakelser, känner sig åksjuka på den slingriga vägen. Lisa blundar koncentrerat för att inte kräkas. Jag sitter med Korvas i knät och snett mittemot mig sitter en tant som ogenerat stirrar på oss och ler. Hon ler på ett sätt som om det hon såg vore oerhört anmärkningsvärt och rörande. En pappa med sitt barn! Men Korvasson är både hungrig och trött och flaskan är för varm och hon är sannolikt för hungrig för att somna, varpå hon börjar skrika som en stucken gris.
Jag har alltid blivit stressad av barnskrik på bussar och tunnelbanor och många gånger bitit ihop käkarna och tänkt: ”Kan inte nån få tyst på den där jävla ungen”. På senare tid har jag till fullo förstått att föräldrarna till ”den där jävla ungen” är minst hundra gånger så stressade som medpassagerarna. Leendet hos tanten snett mittemot mig, som ingalunda har slutat stirra, har nu bytts ut mot ett kritiskt, ifrågasättande uttryck. Som att jag inte har någon aning om vad jag håller på med och som att hela situationen är opassande, närmast stötande. Jag svettas och pulsen slår och jag blir provocerad av tantens blickar.
Ibland inbillar jag mig, det vet jag. Men ibland inbillar jag mig inte, det vet jag också. För en pappa är aldrig riktigt lika bra på att ta hand om ett barn som en mamma. Ibland går det åt helvete. Man feltimar en måltid eller lyckas inte riktigt söva sin bebis i tid och då skriker de. Bebisar gör det. Det är kanske det de är allra, allra bäst på.
Min första reaktion är att jag vill sätta Korvas i knät på tanten och säga: ”Här, varsågod, då kan ju du ta henne!”. I nästa sekund vill jag bara skrika ut: ”SLUTA STIRRA! DET FINNS INGEN MORSA I HELA VÄRLDEN SOM ÄR BÄTTRE ÄN JAG PÅ ATT TA HAND OM KORVAS, FATTAR DU DET!”
Naturligtvis gör jag inget av detta och efter vad som känns som en evighet, men i själva verket bara är några minuter, lugnar sig Korvas (och även jag, bör tilläggas). Och vi fixar det, vi reder upp situationen. Jag och den enda morsan i hela världen som har kompetens som kan mäta sig med min, när det kommer till Korvas.
Nämligen Korvassons egen åksjuka morsa.
Hur är det egentligen meningen att man ska kissa med sitt barn när man är ute på stan? Det är aldrig någon som pratar om det, men det är inte alltid en helt enkel sak. Om det finns ett skötbord nära toaletten underlättar det avsevärt. Då kan man både stå och sitta och ha full kontroll. Nu finns det väldigt sällan skötbord på herrarnas. På Planet fitness, där Korvas och jag går på babysim, har vi många gånger ställts inför det här problemet och där finns det i alla fall inget skötbord. Jag tänker fördomsfullt att det gör det nog på damernas, men det har jag ingen aning om. Kanske tänker de att på ett sportcenter har man inte med sig bebisar punkt. Eller så tänker de att bara kvinnor har med sig bebisar. Eller så tänker de inte alls.
Som jag ser det finns det då tre alternativ. Antingen lägger man barnet på golvet, sitter med barnet i knät eller står. Problemet med att sitta är att man måste hasa av sig brallorna med en hand. Det slår mig att detta är någonting som mammor på toaletter utan skötbord måste genomgå. Vill man veta hur mammor kissar får man dock vända sig till en annan blogg. Av flera anledningar vill man inte gärna lägga ner barnet på golvet på en offentlig toalett (i alla fall inte på herrarnas) och då återstår bara ett alternativ.
När man står och kissar får man hålla sitt barn i ena armen, likt en festivaldeltagare som kissar i buskarna med en öl i handen. Den stora skillnaden är att ölen inte sprattlar och att själva greppet är något annorlunda. Greppet om ölen kontra bebisen alltså. Öppnandet av knapp och gylf får man klara med en hand och sedan skymd, av en förhoppningsvis medgörlig bebis, kan man göra sin business. Efter det får man, så noga det går, tvätta sin hand med samma hand.
Om det finns någon utformad plan, ett standardsätt för hur man ska gå tillväga, så har det gått mig obemärkt förbi.
Hur pappor gör 2:an (bajsar), är ett helt annat kapitel. Det innefattar fler moment och det är inte ett ämne som korvasbloggen har för avsikt att behandla.
Det är en märklig känsla att trycka ned sitt barn i vattnet. Det känns fel på något sätt.
Första gången jag skulle gå med Korvas på babysim var jag livrädd. Bara det att börja i en ny grupp, oavsett sammanhanget, är jobbigt tycker jag. Efter att ha bytt om själv och satt på Korvas hennes badbyxor (en specialvariant med små snoddar som tätar åt runt ben och midja ifall hon skulle bajsa i vattnet, vilket tydligen är väldigt ovanligt) gick vi ned till rummet med den uppvärmda bassängen. När vi kom in höll en tidigare grupp fortfarande på som bäst. De sjöng ”en liten båt blir ofta våt om magen när det stänker…” och jag tänkte ”nej, men vafan, måste vi sjunga också!!?”
Ett par minuter senare står jag i vattnet med badmössa på huvudet och korvas i famnen, omgiven av mestadels kvinnor med andra barn i famnen, och sjunger ”skruttenluttenli skruttenluttenli vad heter du…” Här ska man säga barnets namn och enda gången Korvas kallas Edith är på babysimmets ”skruttenluttenli”. Grupptryck rätt och slätt. Komma dit med skägg och kalla sitt barn för Korvas kändes helt enkelt för mycket. Hursomhelst säger jag Edith och sången fortsätter ”Edith ja Eedith så heter du vow vow vow skruttenluttenli skruttenluttenli…osv”.
Under hela sången tänker jag någonting i stil med ” Åh, högre makter, gör så att ingen ser mig!”. Jag viskar till Korvas att ”det är nog bäst att du vänjer dig vid tanken på att det inte blir så mycket babysim i framtiden, pappa har en image att tänka på”.
Jag sjunger i ett band, The Dandelions. Det är rock´n´roll, vi dricker bärs, har röda kläder och är jävligt tuffa. Jag ska inte sticka under stolen med att vi är ett väldigt inaktivt band nuförtiden och det är längre och längre mellan spelningarna. Faktum är att i år hade bandet dubbelt så många förlossningar som spelningar. En spelning alltså, men den var grym! Vi var förband till Soundtrack of our lives på barnens ö. Det var magiskt och vi var bättre än någonsin och Korvas var där, men det blir ett annat inlägg.
Förutom att skryta över bandet så var det kontrasterna jag ville åt. Scenkläderna spelar en viktig roll i sammanhanget. När man inte har spelat på länge och är så nervös att man vill kissa på sig, så hjälper det verkligen att kliva i en kostym. Den hjälper till att plocka fram den sida hos en som man behöver just då och den förstärker också själva upplevelsen visuellt inbillar jag mig. Här måste jag inflika att när det slår fel och allt går åt helvete så får kostymen rakt motsatt effekt. Den förstärker visserligen fortfarande, men då förstärker den känslan av att vara en skräckslagen, röd, idiotclown. En clown som skulle betala nästan vad som helst för att bara gå upp i rök.
Det var något av en negativ förstärkning jag upplevde när jag stod i bassängen på planet fitness, med badmössan på huvudet och korvas i famnen och sjöng ”skruttenluttenli”.
Nu har jag vänt på det. Nu plockar badkostymen fram just den sida hos mig som jag behöver just då. Korvas älskar babysimmet och jag älskar Korvas och när vi sjunger nu tar jag i för kung och fosterland, och på kommandot ”Ett, två, tre, nu kommer det vatten”, trycker jag ned henne under ytan.
Korvas är ju liksom förutsättningen för den här bloggen. Likväl är det oftast hon som sätter käppar i hjulet för själva bloggandet.
Idag skulle jag nästan behöva barnvakt för att helhjärtat ägna mig åt bloggen. Men det vore ju sjukt förstås. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till? Sannerligen något att blogga om. ”Han gav försäkringskassans pengar till en barnvakt för att blogga på heltid!”. Nej, men idag har jag tusen idéer (skitbra idéer tror jag) och känner lite panik för att de kommer rinna iväg och glömmas bort innan jag får tid att skriva om dem.
Den som tänker, ”men skriv ner det då i ett block”, har inte träffat Korvasson i sitt esse.
Ibland går det dock. Jag ska genast skaffa ett block och börja anteckna. Korvasbloggarblocket.
Åh det är ju så enkelt och självklart! Genialt! KORVASBLOCKET!
Igår hade jag min första Korvasfria kväll på länge. Vi träffades några vänner på café Piastovska för att äta Polsk schnitzel med surkål och dricka några öl. Jag blev lovad en liten sovmorgon men det blev ändå en lugn kväll för att Lisa skulle jobba idag på öppningen av Galeria Sentimental på Tensta Konsthall och jag skulle följaktligen ha Korvas.
Efter Piastovska gick vi till Tranan och Sedan till Peppar. Efter det gick vi hem och då var väl klockan ett halv två någonting.
När Lisa kom och väckte mig vid 09.30 i morse och meddelade att det snart var dags, började jag fundera på om jag och stora delar av min bekantskapskrets har fått en lite skev uppfattning om innebörden av en ”lugn kväll”. Jag hade druckit åtta öl, gjort av med tusen spänn och mådde skit!
Nu tror jag att vår definition av en lugn kväll lever kvar från en tid när man kunde sova hur länge man ville dagen efter, kanske bara gå upp för att ta en till huvudvärkstablett. Den här bloggen i sig är ett bevis på att den tiden är förbi. Korvas tar ALDRIG sovmorgon!
Lisa ropar att nu måste hon gå om några minuter och jag mumlar till svar, i ett patetiskt försök att låta piggare än jag är: ”Mm jag kommer om tre minuter, funkar det?”. Samtidigt tänker jag att jag skulle behöva åtminstone trehundra minuter för att likna en anständig människa. Jag kommer ut, blek om nosen, i mina alldeles för stora kalsonger (ett felköp på åhléns (för två år sen!)) och får syn på det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär som min fantastiska flickvän har ställt fram åt mig, och utbrister (oförskämt): ”Åh du, det där får nog vänta ett bra tag”. Samtidigt som jag säger det känner jag att allt inte står rätt till och säger i nästa andetag: ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det?”.
Fem minuter senare står jag där, om möjligt ännu blekare, i mina alldeles för stora kalsonger. Lisa har gått och min underbara, varma, väldoftande lilla bebis sprattlar omkring i sin ”gåkärra” och babblar och gapar och skiter fullständigt i hur jag definierar en lugn kväll.
Lyckligtvis blev Korvas väldigt snabbt trött och vi sov i ljuva trettiofem minuter på soffan. Hon på behörigt avstånd från min mun. Sedan tog vi en riktigt skön promenad på Långholmen i höstsolen, tillsammans med min kompis Ida som jag inte sett på länge. Korvas sussade och fick sedan mat ur en föruppvärmd flaska på en bänk vid amfiteatern uppe på kullen. Efter det tog vi en fika på Lasse i Parken och gick hem.
Nu är Lisa på Kvarnen med konstfolket. Imorgon ska hon få sovmorgon och Frukost. En repris av min middag: Ett kokt ägg och en tallrik mjölk med björnbär.