Till mitt tidigare inlägg ”den sista skvätten bröstmjölk” fick jag en kommentar från en mamma som får ”onda ögat” från folk i omgivningen när hon matar med flaska (då hon inte kan amma).

Så jävla irriterrande och idiotiskt!

Redan på BB börjar amningsfascismen. Den första barnmorskan säger: ”Amningsnapp ska man inte använda, det ska göra ont i början”. Hon avlöses av en annan som säger: ”Om det gör för ont kan det vara jättebra att använda amningsnapp”.

Ofta används en ton som om man har skaffat sitt barn för att avsiktligt göra det illa.

Jag får ”goda ögat” när jag matar med flaska, för att jag är kille misstänker jag. Jag slipper känna pressen och kan därför fokusera helt på att vara förbannad!

Ibland kan jag förstöra en hel dag med Korvasson, bara för att jag har fått för mig att jag måste göra något. Jag tänker inte på de dagar då man har planerat någon aktivitet som äger rum utanför hemmet och som innefattar en vagnpromenad, för det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli bra. Främst tänker jag på de dagar när man inte vill eller orkar lämna hemmet men ändå känner att man måste hinna med något. Det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli dålig.

Bara själva föresatsen att man ska göra något leder till att man känner irritation och stress när det inte går.  Idag har jag t.ex. försökt hinna med några jobbgrejer. Det finns ju inte särskilt mycket tid mellan matpassen. Då ska Korvasson hinna med att babbla och skrika och bajsa och förhoppningsvis sova en stund. Sedan är det dags att förbereda nästa mål och kanske diska undan det förra. Det kan räcka med att kolla mailen för att hon ska bli gnällig. Då tycker jag först att hon är en gnällig och jobbig bebis och sedan känner jag mig dålig för att jag inte ägnar all tid åt henne.

Idag blev hon skitgnällig och trött men vägrade att somna. När det inte fungerade att söva henne med gitarrspel (då gör man ju något och det funkar relativt ofta), så rafsade jag i blixtens hastighet fram hennes overall och så gav vi oss ut på ett beprövat varv i kvarteret.

 I vagnen brukar hon vara nöjd. Vi har precis bytt ut liggdelen mot en sittdel som har gjort susen. Nu slipper hon ligga och göra situps hela tiden för att se. Först bär det av till Auktionshuset på Hälsingegatan, där vi tittar på antikviteter. Ofta somnar hon redan där. Sedan går vi ned på Norra stationsgatan där ingången till Auktionshusets nedre våning finns (om man har barnvagn) och tittar på ännu mer antikviteter. Därefter bär det av till Grönmarks järn, där vi tittar på skruvar och beslag och sånt som jag behöver till mina nya idéer (som obehagligt ofta rinner ut i sanden).

När vi sedan kommer hem packar jag upp en betydligt gladare bebis. Och jag har än en gång tvingats inse att det inte fungerar att planera in en massa andra saker utöver det jag verkligen ska göra.

Nämligen ta hand om mästerbabblaren korvasson.

Igår var vi på läkarbesök med Korvas. Någon sorts halvårskontroll. Slutsats: Korvas är en normal bebis.

Korvas är en normal bebis med en normal försäkring. Vi hade en gravidförsäkring först, som vi häromveckan gjorde om till en barnförsäkring. Om man tecknar den före barnet är ett halvår kan man mot ett extratillägg försäkra sig mot medfödda sjukdomar. Den täcker t.ex. eventuella bokstavskombinationer som skulle kunna visa sig i framtiden.

Ett par dagar efter att vi hade postat formulären, trillade svarskuvertet ned i brevlådan. Man kunde känna på kuvertet att det var mjukt och att det måste innehålla något annat än bara papper. Efter en sekunds julklappskänsla sprätte jag upp kuvertet och hällde ut innehållet. Länsförsäkringars välkomstpresent till min lilla Korvas kom i form av ett par ROSA (!) strumpor, som utöver Länsförsäkringars logotyp, ironiskt nog var beprydda med texten ”EN BRA START”.

Om någon på Länsförsäkringar mot förmodan skulle ramla över den här bloggen får de gärna tala om för mig på vilket sätt det är en bra start att skänka bort rosa strumpor till små flickor, innan de ens själva har förstått vilket kön de har. Det är ju så otroligt enkelt att bara ge fan i att skicka rosa strumpor till flickor. Vad sägs om att köra på gröna till alla nästa år. Banbrytande! Det ska erkännas att det inte ligger någon djuplodande undersökning bakom detta. Jag har bara helt fräckt förutsatt att pojkarna har fått en annan färg. Jag är rent av beredd att satsa pengar på att de är blå.

Om jag till äventyrs har fel, och alla barn har fått rosa strumpor, vill jag be Länsförsäkringar om ursäkt och hela idéen med det här inlägget faller pladask. Rosa är ju trots allt en väldigt fin färg. Men visst ser man framför sig hur de på länsförsäkringars kontor har två stora kartonger, en med rosa och en med blå strumpor och så läser de i pappret: ”jaha Edith” och så slinker ett par rosa ned i kuvertet?

Visst kan det kännas bagatellartat att bråka om färgen på ett par strumpor, absolut. Men Korvas lär ju inte vara den enda som har fått ett par strumpor till skänks. Många tusen strumpor har skickats ut och ett stort bolag har i sin allra första kontakt med en ny liten människa gjort skillnad på pojke och flicka. Då känns det helt plötsligt inte så oviktigt längre.

Korvas passar bra i kalla färger. Undrar om man kan byta?