Många vänder och vrider på argumenten för att få dem att passa in i deras familjesituation (säger de och kanske till och med tror på det) men i själva verket vrider och vänder många på argumenten så att de passar in i en familjetradition. När pappan tjänar mest har man inte råd att ha honom hemma med barnet. Men när mamman tjänar mest får hon vara hemma med barnet för att hon får så bra mammapenning. Var finns logiken där?

Sedan är det den ständiga frågan om amningen. Barnet måste ju ammas till varje pris! Men även i de familjer där mamman, av en eller annan anledning, inte kan amma är det nästan alltid hon som är hemma i alla fall. Var finns argumenten till varför pappan inte är hemma då? Man pratar om att barnet behöver närhet och att modersmjölken ger barnet bättre immunförsvar. Men de viktiga ämnena finns i mjölken, oavsett om den matas ur flaska eller från bröst, och närhet kan även en pappa ge. Och det behöver inte vara allt eller inget, barnet äter ju inte bara under arbetstid. Om mamman jobbar, kan hon förmodligen amma både på morgon och kväll, och även delamning ger ökat immunförsvar.

Det är heller inte omöjligt att det finns positiva effekter med att ha en närvarande pappa. Kanske så positiva att de skulle kunna väga upp för ett och annat missat mål från bröstet.

Det är klart att det påverkar att många arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska vara hemma och inte pappan. Men är man anställd har man laglig rätt att vara hemma med sitt barn. Arbetsgivarna jublar ju inte av lycka när mammor ska vara hemma heller. Och även om det finns lagar som ska skydda mot den sortens diskriminering, så är det i realiteten svårare för mammor som väntar barn att få anställning. Om normen vore att man delar lika så skulle det vara samma ”risk”, ur arbetsgivarens perspektiv att anställa en blivande pappa.

Vidare tror jag att förhållandet, mellan mamman och pappan, blir bättre om man delar lika. Man är inte längre främmande för hur den andra har det. Mamman (oftast) får veta hur det är att känna sig lite utanför och bara hinna umgås en stund på kvällen, när barnet har sin ”griniga timme”. Men också hur skönt det är att slippa vara med sitt barn tjugofyra timmar om dygnet.  Pappan (oftast) får känna hur underbart det kan vara att vara ensam med sitt barn och ha en egen nära relation till det. Men också hur otroligt jobbigt det kan vara att själv ansvara för ett barn.

Det finns tusen olika lösningar, men det viktigaste är att man tänker ordentligt på varför man gör som man gör. Så att man inte bara gör som man alltid har gjort.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.

Det är en märklig känsla att trycka ned sitt barn i vattnet. Det känns fel på något sätt.

Första gången jag skulle gå med Korvas på babysim var jag livrädd. Bara det att börja i en ny grupp, oavsett sammanhanget, är jobbigt tycker jag. Efter att ha bytt om själv och satt på Korvas hennes badbyxor (en specialvariant med små snoddar som tätar åt runt ben och midja ifall hon skulle bajsa i vattnet, vilket tydligen är väldigt ovanligt) gick vi ned till rummet med den uppvärmda bassängen. När vi kom in höll en tidigare grupp fortfarande på som bäst. De sjöng ”en liten båt blir ofta våt om magen när det stänker…” och jag tänkte ”nej, men vafan, måste vi sjunga också!!?”

Ett par minuter senare står jag i vattnet med badmössa på huvudet och korvas i famnen, omgiven av  mestadels kvinnor med andra barn i famnen, och sjunger ”skruttenluttenli skruttenluttenli vad heter du…” Här ska man säga barnets namn och enda gången Korvas kallas Edith är på babysimmets ”skruttenluttenli”. Grupptryck rätt och slätt. Komma dit med skägg och kalla sitt barn för Korvas kändes helt enkelt för mycket. Hursomhelst säger jag Edith och sången fortsätter ”Edith ja Eedith så heter du vow vow vow skruttenluttenli skruttenluttenli…osv”.

Under hela sången tänker jag någonting i stil med ” Åh, högre makter, gör så att ingen ser mig!”. Jag viskar till Korvas att ”det är nog bäst att du vänjer dig vid tanken på att det inte blir så mycket babysim i framtiden, pappa har en image att tänka på”.

Jag sjunger i ett band, The Dandelions. Det är rock´n´roll, vi dricker bärs, har röda kläder och är jävligt tuffa.  Jag ska inte sticka under stolen med att vi är ett väldigt inaktivt band nuförtiden och det är längre och längre mellan spelningarna. Faktum är att i år hade bandet dubbelt så många förlossningar som spelningar. En spelning alltså, men den var grym! Vi var förband till Soundtrack of our lives på barnens ö. Det var magiskt och vi var bättre än någonsin och Korvas var där, men det blir ett annat inlägg.

Förutom att skryta över bandet så var det kontrasterna jag ville åt. Scenkläderna spelar en viktig roll i sammanhanget. När man inte har spelat på länge och är så nervös att man vill kissa på sig, så hjälper det verkligen att kliva i en kostym. Den hjälper till att plocka fram den sida hos en som man behöver just då och den förstärker också själva upplevelsen visuellt inbillar jag mig. Här måste jag inflika att när det slår fel och allt går åt helvete så får kostymen rakt motsatt effekt. Den förstärker visserligen fortfarande, men då förstärker den känslan av att vara en skräckslagen, röd, idiotclown. En clown som skulle betala nästan vad som helst för att bara gå upp i rök.

Det var något av en negativ förstärkning jag upplevde när jag stod i bassängen på planet fitness, med badmössan på huvudet och korvas i famnen och sjöng ”skruttenluttenli”.

Nu har jag vänt på det. Nu plockar badkostymen fram just den sida hos mig som jag behöver just då. Korvas älskar babysimmet och jag älskar Korvas och när vi sjunger nu tar jag i för kung och fosterland, och på kommandot ”Ett, två, tre, nu kommer det vatten”, trycker jag ned henne under ytan.

Ibland kan jag förstöra en hel dag med Korvasson, bara för att jag har fått för mig att jag måste göra något. Jag tänker inte på de dagar då man har planerat någon aktivitet som äger rum utanför hemmet och som innefattar en vagnpromenad, för det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli bra. Främst tänker jag på de dagar när man inte vill eller orkar lämna hemmet men ändå känner att man måste hinna med något. Det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli dålig.

Bara själva föresatsen att man ska göra något leder till att man känner irritation och stress när det inte går.  Idag har jag t.ex. försökt hinna med några jobbgrejer. Det finns ju inte särskilt mycket tid mellan matpassen. Då ska Korvasson hinna med att babbla och skrika och bajsa och förhoppningsvis sova en stund. Sedan är det dags att förbereda nästa mål och kanske diska undan det förra. Det kan räcka med att kolla mailen för att hon ska bli gnällig. Då tycker jag först att hon är en gnällig och jobbig bebis och sedan känner jag mig dålig för att jag inte ägnar all tid åt henne.

Idag blev hon skitgnällig och trött men vägrade att somna. När det inte fungerade att söva henne med gitarrspel (då gör man ju något och det funkar relativt ofta), så rafsade jag i blixtens hastighet fram hennes overall och så gav vi oss ut på ett beprövat varv i kvarteret.

 I vagnen brukar hon vara nöjd. Vi har precis bytt ut liggdelen mot en sittdel som har gjort susen. Nu slipper hon ligga och göra situps hela tiden för att se. Först bär det av till Auktionshuset på Hälsingegatan, där vi tittar på antikviteter. Ofta somnar hon redan där. Sedan går vi ned på Norra stationsgatan där ingången till Auktionshusets nedre våning finns (om man har barnvagn) och tittar på ännu mer antikviteter. Därefter bär det av till Grönmarks järn, där vi tittar på skruvar och beslag och sånt som jag behöver till mina nya idéer (som obehagligt ofta rinner ut i sanden).

När vi sedan kommer hem packar jag upp en betydligt gladare bebis. Och jag har än en gång tvingats inse att det inte fungerar att planera in en massa andra saker utöver det jag verkligen ska göra.

Nämligen ta hand om mästerbabblaren korvasson.

Igår var vi på läkarbesök med Korvas. Någon sorts halvårskontroll. Slutsats: Korvas är en normal bebis.

Korvas är en normal bebis med en normal försäkring. Vi hade en gravidförsäkring först, som vi häromveckan gjorde om till en barnförsäkring. Om man tecknar den före barnet är ett halvår kan man mot ett extratillägg försäkra sig mot medfödda sjukdomar. Den täcker t.ex. eventuella bokstavskombinationer som skulle kunna visa sig i framtiden.

Ett par dagar efter att vi hade postat formulären, trillade svarskuvertet ned i brevlådan. Man kunde känna på kuvertet att det var mjukt och att det måste innehålla något annat än bara papper. Efter en sekunds julklappskänsla sprätte jag upp kuvertet och hällde ut innehållet. Länsförsäkringars välkomstpresent till min lilla Korvas kom i form av ett par ROSA (!) strumpor, som utöver Länsförsäkringars logotyp, ironiskt nog var beprydda med texten ”EN BRA START”.

Om någon på Länsförsäkringar mot förmodan skulle ramla över den här bloggen får de gärna tala om för mig på vilket sätt det är en bra start att skänka bort rosa strumpor till små flickor, innan de ens själva har förstått vilket kön de har. Det är ju så otroligt enkelt att bara ge fan i att skicka rosa strumpor till flickor. Vad sägs om att köra på gröna till alla nästa år. Banbrytande! Det ska erkännas att det inte ligger någon djuplodande undersökning bakom detta. Jag har bara helt fräckt förutsatt att pojkarna har fått en annan färg. Jag är rent av beredd att satsa pengar på att de är blå.

Om jag till äventyrs har fel, och alla barn har fått rosa strumpor, vill jag be Länsförsäkringar om ursäkt och hela idéen med det här inlägget faller pladask. Rosa är ju trots allt en väldigt fin färg. Men visst ser man framför sig hur de på länsförsäkringars kontor har två stora kartonger, en med rosa och en med blå strumpor och så läser de i pappret: ”jaha Edith” och så slinker ett par rosa ned i kuvertet?

Visst kan det kännas bagatellartat att bråka om färgen på ett par strumpor, absolut. Men Korvas lär ju inte vara den enda som har fått ett par strumpor till skänks. Många tusen strumpor har skickats ut och ett stort bolag har i sin allra första kontakt med en ny liten människa gjort skillnad på pojke och flicka. Då känns det helt plötsligt inte så oviktigt längre.

Korvas passar bra i kalla färger. Undrar om man kan byta?

I lördags fyllde Korvasson ett halvår, vilket innebar slutet på en era och början på en annan. Vi hade som något slags delmål att om det gick så skulle hon få bröstmjölk i iallafall ett halvår. Med lite planering fungerade det på dagen. Ett par dagar tidigare hade mjölken i brösten sinat till den grad att Korvas inte fann det värt besväret. Och de sista påsarna nedfryst bröstmjölk tinades upp på lördagen. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över.

När Korvas var fyra månader började vi varva bröstmjölken med ersättning, majsgröt och diverse puréer och nu kan majsvälling läggas till listan.

Det känns som en evighet sen nu, trots att det bara har gått knappt ett halvår. Men jag minns hur otroligt stort, nervöst och spännande det kändes att vara själv med korvas första gången och jag ensam skulle se till att hon fick mat. De första två veckorna efter förlossningen var vi båda hemma, sedan började Lisa jobba två dagar i veckan på konsthallen. De första tillfällena följde jag med till hennes jobb med mitt lilla kit, bestående av Kylväska, mjölkvärmare och halvupptinad bröstmjölk på flaska. Det kändes tryggt att veta att om allt gick åt pipan så skulle man kunna backa upp med bröstet. 

Oron jag kände förstärktes  i hög grad av många människors skepsis. ”Vådå, tänker du inte amma!!!”, blandat med en känsla av att ingen riktigt trodde att det skulle fungera fick en att känna att det kanske inte skulle vara möjligt. Det är ett så oerhört jävla laddat ämne det här med amning, och nästan uteslutande en negativ laddning. En press på hur det ska göras, hur ofta och framförallt att det ska vara jävligt mysigt. En gåva till kvinnan. Stackars, stackars de som av någon anledning inte kan amma eller de som inte kan förstå den underbara njutningen i att gråtande amma sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis.

Oron var hursomhelst i mitt fall obefogad och jag kände mig ganska snabbt tillräckligt säker för att bege mig ut själv på stan, med min lilla bebis. En oerhörd tillfredställelse att få bevisa att det visst går. Efter ytterliggare två veckor började Lisa jobba tre dagar i veckan och Korvas och jag drev runt bäst vi ville. Dock såg jag till att aldrig vara alltför långt ifrån ett elutag. Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.

Förövrigt klarade Korvas att sitta i över en minut idag innan hon tippade (och togs emot).

”När man har fått ett så fint namn, så får man ändå heta Korvas”. Så uttryckte sig min mormor när hon första gången träffade min dotter. Edith, Moa, Harry  står det i personbeviset. 

Jag måste börja rakt på med eld, annars funderar och funderar och funderar jag bara på hur jag ska börja. Vad ska det här handla om då? Är det något slags pappaperspektiv på tillvaron?  Ska jag skriva om flaskmatning och amningsfascism, trubbel med myndigheterna, den stora kärleken till min dotter? Eller ska jag skriva om att svälja sin stolthet och stå i en ring iklädd badmössa och sjunga skruttenluttenli skruttenluttenli på babysimmet?  Kommer jag ens att våga nämna de dagar när livet är skit och piss och man är rädd att man kommer att kasta sitt barn i väggen om hon inte håller tyst snart? Ska jag skriva om hur det kan komma sig att Korvas får ett par rosa strumpor i välkomstkuvertet från länsförsäkringar? Eller att jag blir uppriktigt stolt över att hon kan sitta i femton sekunder utan att trilla?

Så många frågor… Jag ska skriva om ditten och datten så får det bli vad det blir.

Vadå Harry?! Ja! Vadå vadå Harry!?