Igår morse var det frågestund i Gomorron Sverige på kanal ett, med psykoterapeuten Louise Hallin. Jag tittade på programmet med ett halvt öga, samtidigt som jag samlade ihop Korvassons saker för att ta henne till dagis, när jag plötsligt hörde terapeuten säga att ”barnen ska inte separera från mammorna så här tidigt”. Nu vaknade jag till och kände hur det knöt sig i kroppen på mig.

Hon pratade om att pappor inte själva ska ta hand om sina barn när de är sex månader gamla. ”Det är ALLDELES för tidigt för ett litet barn att separera från sin mamma.” Jag tror inte på ett ord av det hon säger och den här sortens uttalanden i media är direkt hämmande för jämställdheten. Jag tror att hon baserar sina påståenden på en tradition av att det alltid är mamman som är hemma med barnet i början. Hon kanske egentligen menar, utan att själv veta om det, att det är för tidigt för ett barn, vid sex månaders ålder, att separera från den person som barnet har varit helt knutet till fram till dess. Men det är inte alls samma sak som att den personen måste vara mamman. Det är inte ens klart att det måste vara bara en person heller.

Eftersom jag har varit pappaledig halva tiden från det att Korvas var nyfödd, känns det här som ett hån. Redan från början har Korvas varit lika trygg i min famn som i sin mammas, och jag har gett henne lika mycket närhet och samma mat, även om den jag gav matades med flaska. Hon har aldrig behövt ”vänja sig av” vid Lisa eller ”vänja sig” vid mig, vi har båda varit självklara. Att vara hemma med Korvas, redan från början, är nog det bästa jag någonsin gjort och jag kan inte se en enda nackdel med det. Istället skulle jag kunna rabbla upp tusen fördelar som det har inneburit för Lisa, Korvas och mig.

Innan jag har hört minst tio psykoterapeuter till, och gärna några med en mer öppen syn på amning än den gängse, uttala sig i den här frågan, tänker jag avfärda det jag hörde på Gomorron Sverige igår som ren smörja.

(inslaget är efter vädret, ca 5min in i programmet)