Korvas har utvecklat en passion för bönor. Det är ännu oklart om det gäller alla sorter, men hon är med säkerhet överförtjust i de svarta. När hon väl hade fått smak för de små skatterna gick hon inte att stoppa. Hon skrek vid matbordet, trots att hon själv redan hade ätit, ända tills en ny böna placerades framför henne. Plötsligt förlorade allt annat runtomkring henne sin mening. Kvar fanns bara hon och bönan. Långsam som en sengångare men med orubblig målmedvetenhet stäckte hon sig efter den svarta bönan. Hon påminde om en robot på en fabrik, som rör sig långsamt men med millimeterprecision, och med ett perfekt pincettgrepp plockade hon upp den och förde den tillbaka. Munnen öppnade hon en lång stund innan den lilla handen var framme. Och så stoppade hon in tumme och pekfinger i det öppna gapet, släppte bönan, tog ut handen, tuggade och svalde. Och inom kort ropade hon högt efter en till.

När jag i förra veckan vaknade med en blåsa på handen, efter att under natten ha bränt mig på elementet, tvistade Lisa och jag om hur man skulle göra med brännblåsan. Hon sa att det var bäst att punktera den, medan jag trodde att det var bättre att behålla den ett tag. Den fick sitta ett par dagar, men såg ful ut och började klia och jag tänkte att jag nog ville punktera den i alla fall. Men då hade Lisa gjort en helomvändning och påstod nu att det var bättre att behålla blåsan, så jag lät den vara kvar ytterligare en dag.

Morgonen därpå kliade det ännu mer och min längtan efter att punktera den hade växt sig ännu starkare. Men nu hade jag alltså Lisas stränga råd emot mig. Jag var på det klara med vad jag gav mig in på, men såg min chans till ett alibi i Korvas. Jag visste att min blåsas likhet med en böna skulle väcka hennes begär. Vid ett obevakat tillfälle fångade jag Korvassons uppmärksamhet och höll fram min hand. Hennes blick gick inte att ta miste på, hon hade sett ”bönan” och hon skulle ha den. Den lilla handen med pincettgreppet lät inte vänta på sig och när inte bönan med en gång lättade från underlaget, nöp hon till och förvandlade blåsan till en blöt fläck.

”Du Lisa, Korvas rev sönder min blåsa”.