Det var en fin dag idag. Lisa skulle jobba ett par timmar i gamla stan och vi andra beslutade oss för att vi skulle promenera dit och möta henne efter jobbet, mata Korvas och sedan promenera hemåt med ett glasstopp på vägen. Det som fick Molly att gå med på själva promenaden var nog löftet om glass, i ärlighetens namn. Men jag tror att hon tyckte att själva promenaden var helt okej också. Även när hon först protesterar vilt så brukar hon mjukna efter ett litet tag och bli en glad fis. Sen fick hon åka tunnelbana dit, så hon behövde bara gå i en riktning. Norrut, närmare bestämt, men det visste hon ingenting om. I början (innan jag sa ifrån) frågade hon var trettionde sekund om hur vi skulle gå, så att hon kunde gå i förväg. Det ser nämligen inte bra ut att bli sedd tillsammans med vuxna, då skulle någon kunna tro att hon är en tönt.

Sedan blev det kulglassar i Vasaparken, till Mollys stora förtret. Alltså Vasaparken, inte kulglassar. I Vasaparken finns det nämligen fjortisar och fjortisar är det värsta som finns. Sedan gjorde Lisa misstaget att tro att glassgubben var rutinerad nog att lägga i kulorna i den ordning hon nämnde dem. Men det var han inte och det gjorde henne lite bekymrad. Jag däremot, som egentligen inte bryr mig så mycket, passade på att poängtera i vilken ordning jag ville att de skulle läggas ner i struten, bara för att jag kunde, vilket gjorde Lisa ännu mer bekymrad.

När vi kom hem stannade Lisa, Korvas och jag kvar i porten ett litet tag och lekte en lek som Korvasson älskade. En stod med Korvas på insidan medan den som var kvar på utsidan smög bort ur synfältet, för att plötsligt dyka upp igen. Det framkallade vilda glädjerop och hysteriska skratt hos den lyckliga bebisen och hon bankade vilt på rutan, i väntan på nästa uppdyk.

I Korvassons vänstra (bildens högra) ärm ser man min cykel.

Dålig start på dagen idag och jag har mig själv att skylla som vanligt. Sömnen, den förbannade sömnen. Kunde Korvasson bara hålla mina tider, skulle de här problemen inte behöva uppstå. Jag var i alla fall på dåligt humör och hade bestämt att träffa pappa. Jag ringde när Korvas var färdigmatad och vi skulle gå från varsitt håll och mötas på S:t Eriksgatans vänstra sida, från hans håll sett. ”Du menar den västra”, sa jag. ”Ja, det är på min vänstra sida”, sade han. Jag gillar väderstreck, då spelar det ingen roll från vilket håll man kommer.

Vi tog en härlig promenad, pappa, jag och Korvas, som sov som en stock. Sen rundade vi av promenaden med en fika på Bonniers konsthall där Korvasson fortsatte sova. Sen väckte jag henne för att inte rubba hennes mattider alltför mycket och för att hon inte skulle bli för varm, där hon låg och sov i sin overall, men hon var redan alldeles prickig av värmen. Sen körde vi en snabbtitt på utställningen. Pappa hade redan sett den, så det var bara Korvasson och jag som kikade runt. Det var en riktigt bebisvänlig utställning, med snurrande färger och en vägg med speglar. Korvas var förtjust i spegelinstallationen. Hon tittade på mig i reflektionen i två olika speglar och växlade snabbt mellan dem, som för att se om jag var kvar, varje gång hon bytte.

Promenad med pappa, lite konst och ett kärleks-sms från Lisa vände mitt humör och jag var en betydligt gladare upplaga av mig själv, när vi begav oss hem till honom en sväng. Korvas var oerhört klängig idag och inte ens farfar dög till en början. Men han vann tillslut hennes tillit vid pianot då hon satt i hans knä och lyssnade koncentrerat till de slumpmässigt valda tonerna.

På vägen hem gjorde hon sin första egenregisserade ”tittutlek” med mig. Hon lyfte filten i vagnen så att den skymde henne, sedan tog hon ner den så att våra blickar möttes och började skratta. Och så fortsatte det, om och om igen. En dålig dag blev bra till slut.

Två tummar upp för farfar.

Ofta händer det att jag längtar efter att vara i naturen. Jag skulle inte vilja bo på landet, men jag vill vara nära naturen då och då. Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor vi oerhört nära Hagaparken, som i alla fall erbjuder en liten dos natur, men märkligt nog har jag inte varit där en enda gång sedan vi flyttade hit.

Idag tänkte jag att nu var det dags, inte minst för Korvas skull. Hon förtjänar lite fler stunder, nära träden och fågelsången och hon förtjänar en luft som är lite friskare. Nu ligger visserligen Hagaparken inklämd mellan E4 och E20, så jag antar att det finns ännu friskare luft på andra ställen, men fåglarna sjunger och det är tystare och lugnare där och så ligger det verkligen runt hörnet. När vi kom ut var Korvasson vaken i fyra minuter, vilket är ungefär lika lång tid som det tar från oss till parkens början, om man har tur med trafikljusen. Sedan sov hon i en timme, vilket var lika länge som vi snurrade runt i parken. Men jag fick i alla fall en fin promenad och jag inbillar mig att Korvasson sov lite skönare i den lugnare miljön, nära träden.

När vi kom hem och efter att hon hade ätit var hon väldigt sällskapssjuk och grät häftigt varje gång man satte henne ifrån sig. Men när jag lät henne sitta i mitt knä och titta på youtubeklipp, var allt förlåtet. Först kollade vi på Bob Dylan och sedan på Edith Piaf. Hon gillade Bob, höfterna började gunga och en och annan handklapp bjöd hon på, men hon älskade Edith Piaf. Det fina var att bakgrunden till de videos vi såg var så mörk att reflektionen i skärmen var perfekt. Jag kunde sitta och lukta på min bebis och samtidigt, som i en spegel, se precis hur hon såg ut när hon lät sig hänföras av Edith Piaf. Hennes mun var vidöppen och inte en sekund lät hon blicken vandra bort från skärmen. Två gånger då en närbild på sångerskan visades, lutade Korvas sitt huvud på sned mot henne.

Om den lilla Piaf hade varit i livet, är jag säker på att hon hade blivit rörd.

Klockan var ett på eftermiddagen när jag vaknade! Jag hade sprängande huvudvärk och var på skitdåligt humör. Jag är verkligen inte i form nu har jag förstått. Lisa hade sagt att hon skulle gå upp med Korvas idag och att jag kunde sova, men klockan ett är fan inte okej. Mitt humör blev om möjligt ännu sämre när jag såg att det var strålande väder ute och insåg att jag hade missat större delen av den fina dagen. Solen är ju bara uppe och vänder, så det gäller att passa på. Lisa var på jättebra humör och hade gjort frukost till mig när jag kom upp. När man är på riktigt dåligt humör är det nästan värre när någon annan är glad och snäll, det blir så tydligt då hur oskön man själv är.

Efter ett par timmar försökte jag läsa samtidigt som Korvas skulle vila, men det gick åt helvete och Korvas, som fortfarande är väldigt snorig, skrek som en galning. För att bespara resten av familjen Korvassons skrik men kanske i ännu högre grad mitt dåliga humör, drog jag på henne overallen och gick ut. Hon skrek även i vagnen och efter ett par hundra meter fick jag stanna. I en otroligt jobbig ställning med kutande rygg stod jag och klappade Korvas på kinden samtidigt som jag gungade vagnen och efter tre minuter sov hon som en stock. Det var kallt och jag frös lite men tyckte samtidigt att det var ganska skönt. Man kan lätt hamna i en ond spiral i sitt taskiga humör och behöver någonting som rycker en därifrån. Det kändes som att kylan gav just den effekten, som en örfil ungefär.

Det bildades små istappar i mustaschen och skägget och jag var tvungen att le lite åt situationen. Det är svårt att ta sin sura uppsyn på allvar när man har is i skägget. Lyckligtvis gav vagnen tillräckligt med skydd för att inte Korvassons snorränder också skulle frysa till is. Min moster har tipsat mig om en fin öppen gård som ska finnas i anslutning till Birger Jarlsgatan och eftersom Korvas och jag är på jakt efter oupptäckta platser styrde vi vår kosa dit. Gården var verkligen fin och det visade sig att jag mycket riktigt aldrig hade varit där. När jag skulle dokumentera den nya platsen med min kamera, upptäckte jag att den inte var med. Jag brukar alltid ha med mig kameran. Den delar plats med mina nycklar och tillsammans har de skavt ett stort hål i jackfickan så att man måste gräva fram dem ur fodret. Men just idag var den alltså inte med, hur djupt man än grävde. Det retliga i kråksången är att man inte kan komplettera med bilden i efterhand. För när man kommer tillbaka med kameran är platsen inte längre oupptäckt och då räknas det inte.

På vägen hem gick jag och tänkte på min blogg och hur den har blivet både mitt kall och min förbannelse. De senaste dagarna har jag inte varit särkilt sugen på att skriva något över huvud taget, men jag vet att om jag inte regelbundet skriver, kommer den att gå en säker död till mötes. Det vill jag verkligen inte, det händer bra saker med mig när jag skriver varje dag. Utöver själva dokumentationen har det en massa bieffekter som är positiva. När jag började med bloggen vaknade sidor hos mig som varit slumrande en tid, sidor jag tycker om. Men jag behöver press på mig för att göra saker. Jag har aldrig missat en deadline, men när jag får stå för mina egna deadlines rinner projekten ofta ut i sanden. I fallet med bloggen är pressen självpålagd, men det får samma effekt. Eftersom det finns folk som läser den känner jag en viss pliktkänsla, som nog är nödvändig för att jag ska fortsätta. De senaste dagarna har dock procentandelen glädje bytt plats med procentandelen plikt. Det har varit cirka femton procent glädje och åttiofem procent plikt och det har känts trögt att skriva.

Vissa dagar kan man skriva vad som helst om ingenting, medan man andra dagar har svårt att skriva någonting alls om vad som helst. Men det är viktigt med kontinuitet och även en dålig reflektion är en reflektion. Jag tror att summan av alla tankar är konstant och om man inte leder dem i någon vettig riktning kan de göra mer skada än nytta. De kan studsa omkring fritt inne i ens huvud och ställa till med en jävla oreda. Organiserar man dem lite eller lägger dem på ett papper kan man lämna plats för nya, förhoppningsvis bättre. Så kan jag känna när jag läser en dålig bok, att även om den är dålig så ger den mig någonting att reflektera mot och har följaktligen skapat någon sorts struktur.

Jag minns hur min gamla teckningslärare sa att när det går bra med teckningen så skördar man frukten av den tid då det gått dåligt. Trots att det känns oerhört trögt så lär man sig väldigt mycket under den kämpiga tiden. Det är alltså bra när det går dåligt.

Den slutliga knuffen som fick mig att bli på gott humör var när jag kom hem och läste flera fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag blev både glad och smickrad och de fick mig att känna mig som Karl Bertil Jonssons grymma fader Tyko, vars hjärta veknade mer och mer ju fler personer han träffade som hyllade hans sons goda gärning.

Och jag rymde både Karl Bertil och hans far i samma kropp.

Korvas och jag har varit ute och klottrat idag. Vi har skapat, vad jag misstänker vara den största taggen som någonsin gjorts i vasastan. Allt skedde mitt på ljusan dag, mitt framför ögonen på folk. Ingen anade oråd och poliserna log mot oss och lyfte på hattarna där vi kom. Lyckligt ovetande om att vi var i färd med att promenera in en 525 meter hög och 1,4 kilometer lång tag i form av Korvassons namn.

Det duggregnade och jag hade ingen regnjacka eller något paraply, men tänkte att det inte var så farligt mycket och traskade glatt vidare. Men det tar tid att skriva in 1,4 kilometer långa budskap. Själva sträckan har jag inte orkat räkna ut, men uppskattar den till ca sex kilometer. Och då har jag inte räknat in de gånger man måste gå tillbaka i samma ”streck” (som t.ex. i k:et) för att komma vidare. Annars blir ju taggen kladdig.

När vi hade kommit till halva a:et var både jag och barnvagnen genomblöta (Korvasson med åkpåse var torra) och jag frös som en hund. Jag hade glömt bort att äta och drabbades av ett plötsligt blodsockerfall och blev på skitdåligt humör. Jag förbannade mig själv över vilken urusel dag jag hade valt att gå ut och klottra på. Alltså tog vi snabbt in på närmsta fik, slet av oss de blöta ytterkläderna och köpte kaffe och en macka. Korvas fick en flaska ersättning. Hon var i högform och satt bredvid mig på soffan och stoltserade högt och livligt, med sitt fulla vokabulär bestående av mestadels vokaler. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi kom ut igen hade jackan torkat något och jag var på glatt humör igen.

Här skulle ju vilken sund människa som helst ha rundat av promenaden och gått hem igen, men i min värld lämnar man inte en halvfärdig tag. I regnet var vi alltså tvungna att promenera in återstoden av a:et följt av s:et innan vi kunde vända hemåt.

Väl hemma hade Korvassons blöta pappa bytt sin glada uppsyn mot en något stramare.

Lisa och jag sov i skift i morse. Vi var på kalas igår och kom inte i säng förrän vid halv fem. Vi hade inte riktigt planerat att komma hem så sent, men det var supertrevligt och vi spelade ett tv-spel som heter buzz till halv fyra. Jag kom sist varenda gång tror jag. Korvasson snusade fint inne i sovrummet och vi hade bebisradion med oss som trygghet. Vi fick ju skylla oss själva att vi var trötta idag eftersom vi visste att Korvasson inte tar några sovmorgnar efter kalas. Vi pratade om hur hon alltid vaknar med ett leende, otroligt glad över att det äntligen har blivit en ny dag. När vi ojade oss om hur snart det var dags att gå upp, lovade värdinnan att hon skulle skicka ett mms med en ”äntligen-en-ny-dag-bild” på sig själv, klockan sju på morgonen. Klockan sju på kvällen kom ett ursäktande sms om att det var svårt, rent tekniskt, att fota sig själv när man gjorde vågen med båda händerna. Jag vet inte, jag vill inte gärna baktala en av Lisas bästa vänner, men jag misstänker starkt att det inte gjordes någon våg över huvud taget hemma hos värdinnan i morse.

Lisa ville ta första passet, så att hon kunde sova sen och därefter skriva en jobbansökan. Korvasson var också lite trött och grinig efter att ha fått sin sömncykel rubbad, av att ha vaknat ett par gånger under färden hem från kalaset. Hon var speedad och vägrade sova. För att Lisa skulle få lite ro att skriva sin ansökan tog jag med Korvas ut på promenad. Efter trettio sekunder i vagnen sov hon som en stock. Vi mötte en tant på vägen som delade ut Jehovas vittnens tidskrift ”vakthornet”. Hon frågade mig om jag ville läsa något väldigt intressant och jag svarade: ”Nej, det DÄR vill jag verkligen inte läsa!”. Varför skulle jag vilja läsa någon skit om hur jag, som en i anden osmord kristen, inte har någon plats i paradiset att få regera tillsammans med jesus?  Jag regerar ju här med Korvasson!

När vi är ute och går brukar jag försöka hitta små platser jag aldrig varit på tidigare. Det är svårt, jag har alltid älskat att gå och märker att jag har varit nästan överallt. Stockholm är så mycket mindre än Stockholm tror att det är. Men det finns lite platser här och där, där man aldrig har satt sin fot. Jag tänkte att jag borde dokumentera varje ny plats Korvas och jag upptäcker. Idag hittade vi en liten höjd med några bänkar. I bakgrunden skymtar man fönstren tillhörande ett stort studentbostadshus, som ligger på norra stationsgatan. I studenthuset och på dess stora bakgård har jag varit tidigare, men den här lilla kullen var ny mark.

Det kanske inte ser mycket ut för världen, men en ny plats är en ny plats. Och det här är bara den första dokumenterade platsen i raden av, vad jag tror kan komma att bli en ganska gedigen serie.

När jag är ute och kör med Korvas så händer det, inte hela tiden men tillräckligt ofta för att jag ska ha reagerat över det, att andra pappor morsar på mig. De nickar och drar lite på mungipan, som om de tyst säger ”tjena” och jag nickar tillbaka och så passerar vi varandra. Som om vi vore motorcykelförare eller busschaffisar (varför nu de morsar på varandra) eller nåt. ”hej hej, du är också en pappa ser jag, här kommer jag”.

Jag är vanligtvis ingen stormorsare och tar gärna en omväg om jag ser nån på håll som jag bara känner lite grand. Något som tycks vara ett släktdrag. Min syster har en uppsjö av fantastiska historier om hur hon har undvikit människor hon inte vill prata med. Det här fenomenet roar mig dock en hel del. Skulle vara intressant att höra om någon annan har tänkt på det.

Det är aldrig några mammor som morsar på mig. Däremot är det betydligt fler tjejer utan barnvagn som ler än vad det är i vanliga fall.

Lisa hävdar att morsor inte morsar. Hur är det ställt med den saken?