Lisa jobbade ett par timmar mitt på dagen idag, så då fick jag ta ett uppehåll i mitt jobb och ta hand om Korvasson. Snuvig och skröplig och trött var hon, min lilla bebis. Vi försökte sova flera gånger men vid varje försök sprattlade hon och skrek som en galning. Tårarna sprutade och hon var så där förtvivlad så att andningen hakade upp sig. Jag fick bära runt på henne i tjugo minuter innan hon var helt lugn igen. Då gjorde jag ytterligare ett försök att sova med henne på soffan, men det var samma visa igen. Hon höjde upp benen i luften och sparkade ner dem mot soffan med full kraft. Vid ett tillfälle sparkade hon mig på pungen med full kraft. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva ”pungen” i Korvasbloggen, det är ett så vansinnigt fult ord, men nu är det gjort. Och jag vet inte hur jag annars skulle beskriva det, för det var där hon sparkade mig. På pungen alltså. Det gjorde ont ända upp i magen och jag skrek högt, när hon träffade. Då blev hon jätterädd och blev ännu ledsnare och fick ännu svårare att andas. Jag såg ingen annan lösning än att packa ner henne i vagnen och promenera lite och det fungerade direkt. Sedan mötte jag Lisa på Odenplan och hon tog över och Korvas fortsatte att sova.

När de kom tillbaka till lägenheten satt Korvas tätt tryckt mot Lisa. Hon var fortfarande snuvig, skröplig och trött och när jag tog henne i famnen, så att Lisa kunde ta av sig ytterkläderna, började hon gråta och sträckte armarna mot Lisa. Det gjorde minst lika ont som att bli sparkad, där jag blev sparkad tidigare.

På pungen alltså.