Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag känner mig knappt kapabel att skriva någonting överhuvudtaget, men gör ett försök.

Min dåliga start på dagen har jag ju redogjort för i mitt tidigare inlägg. Efter det sov Korvas och jag på soffan i en timme och jag vaknade upp som en lite bättre människa. Absolut inte bra, men lite bättre.

Korvas och jag skulle på middag hos en vän vid femtiden och jag hade planerat att driva runt på stan fram till dess. Min trötta och snoriga lilla bebis hade dock helt andra planer. Hennes normalt sett ganska korta lunchvila varade i över tre timmar! Hon brukar aldrig sova i tre timmar på dagen. Man önskar att små barn kunde kommunicera sina planer lite bättre. ”Du pappa, jag kommer nog att knoppa ett bra tag nu, så passa på att göra någonting vettigt av tiden”. På tre timmar hinner man göra ganska mycket, men inte när man hela tiden tror att hon strax ska vakna.

När hon till slut vaknar, och jag är i färd med att förbereda maten, ringer det från Aftonbladet. Journalisten säger att Korvasbloggen har slagit något slags rekord i att växa fort på kort tid och undrar om det går bra att prata en stund. Jag känner mig verkligen inte i form men säger ”javisst” och svarar så gott jag kan (verkligen inte särskilt bra) på alla frågor. När intervjun är klar och Korvas är färdigmatad tänker jag att nu ska jag skynda mig ut.

Med Korvas på armen går jag runt och letar efter hennes mössa, när telefonen ringer igen. Den här gången är det en fotograf på Aftonbladet som befinner sig i krokarna och undrar om hon hinner komma upp och ta en bild på mig och Korvas. Jag känner mig, av fåfänga skäl, verkligen inte särskilt peppad men säger ”javisst” och tar av Korvas overallen igen. Medan vi väntar får jag tid att förbanna mig själv över att jag har tvättat håret. Jag ser löjlig ut när jag har tvättat håret. Ibland är det roligt att se löjlig ut, men jag vill bestämma själv när jag gör det. Bilden i mitt inlägg ”Olika kystymer olika roller”, där jag poserar i badmössa, är ett lysande exempel på när jag själv har bestämt att det är ok att se löjlig ut. Nu tänker jag iallafall: ”Inte nog med att jag kommer att framstå som en idiot i intervjun, jag ska se löjlig ut på bilden också”.

När vi har blivit fotograferade skyndar vi iväg mot tunnelbanan. Det regnar ganska mycket, så jag har dragit över regnskyddet på barnvagnen och skyddar mig själv med ett stort paraply. På vägen går jag och formulerar svaren på frågorna i intervjun, så som de borde ha varit. Vidare tänker jag, nästan malligt, att Korvasbloggen är hypad och att det här är mina ”fifteen minutes of fame”. Korvas ligger och sover tungt i vagnen.

Med bara ett par steg kvar till hissen ner till tunnelbanan ser jag att dörrarna håller på att stängas och tar ett par snabba kliv för att kila in foten imellan. Utanför hissen finns en gallerbrunn i rostfritt stål, som har blivit snorhal i regnet, och när jag kliver på den halkar jag och faller handlöst bakåt. Eftersom jag håller i vagnen följer den med, snurrar 180 grader och landar upp och ner. Och jag tror på fullaste allvar att mitt hjärta slutar slå. Jag skriker till och flyger upp. På ingen tid alls har det samlats folk omkring mig och jag är så fruktansvärt rädd att jag skakar. Jag skopar upp vagnen för att få med mig Korvas som ligger där under. På något vis har hon landat på nätpåsen som sitter fast på vagnen och är fullproppad med saker. Däribland en extra tröja som jag pressade ner ifall jag skulle frysa. Jag lyfter upp henne och hon gnyr till, därför att hon har vaknat. Sedan tittar hon förvånat på alla människor omkring sig. Efter att ha konstaterat att allt är lugnt, hjälper mig dessa fantastiska människor att samla ihop paraplyet, min mössa och Korvassons napp som har flugit iväg i fallet. De undrar om jag vill ha hjälp in i hissen, men jag säger att jag måste samla mig lite. Sedan står jag under tak, några meter därifrån, och kramar om Korvas och känner att det stockar sig i halsen och att benen darrar.                   När jag efter några minuter går fram till hissen igen, hasar jag med fötterna som om jag gick på blankis, beredd att parera.

Under middagen känner jag mig samlad och vi har trevligt, även om Korvas är lite trött och grinig på grund av sin förkylning.

När vi kommer hem igen har det gått några timmar. Lisa möter oss i hallen och jag säger ”hej”, lämnar över Korvas och börjar gråta.