I mars ska vi åka till grekland med bandet och vara borta i fyra dagar. Det ska bli otroligt kul och det känns lyxigt att få ta en liten paus i vintern i ett varmare land. För att inte tala om hur fint det känns att någon annan betalar för resan och att vi ska få betalt för att spela. Länge leve internet och myspace och youtube som lever ett lika aktivt liv, även när bandet knappt andas. Men jag har fasat för hur jobbigt det ska bli att vara borta från Korvas så länge.

Dessa två dygn när jag har jobbat har varit lite som en förberedelse och ett träningsläger, i att vara borta från Korvasson. Men istället för att stärka mig har det nästan haft motsatt effekt. Det var skitjobbigt att vara borta från henne och det vara bara två dagar. Matematiken är enkel, fyra dagar är dubbelt så många som två. Frågan är bara om det blir dubbelt så jobbigt, eller lika jobbigt dubbelt så länge.

För ett par timmar sedan, när jag försökte få Korvas att sova middag, satt jag och spelade gitarr för henne. Det slog mig att jag aldrig spelat min gamla paradlåt ”working class hero” för mitt barn tidigare. Men när jag började så kom jag inte på texten till tredje raden. Helt ofattbart. Då var jag tvungen att ringa min vän Johan och fråga. Han googlade upp det åt mig och sa att han var besviken. När jag sedan kollade min mail fanns där ett meddelande från honom.

När man läser nedanstående brev från min vän Johan, är det viktigt att man håller i bakhuvudet att det är lögn och förbannad dikt. Men likväl en rolig lögn och dikt, tyckte jag. 

Utdrag ur Johans dagbok (eller blogg?)
 
”alla resor tar slut”
 
Idag fick jag ett samtal som gjorde mig mycket besviken. Mycket besviken, ska jag säga. Min gamla vän Daniel ringde mig för att fråga om en rad ur låten ”workin class hero” med John Lennon. Det kan verka som en bagatell för många men för mig var det ett ett kistlock som stängdes.
Min goda vän Daniel brukade vara en ganska populär kille bland tjejerna och ett av hans vapen var att framåt småtimmarna ta fram en gitarr och spela just denna låten med hes stämma. Han bodde vid den tiden i London och använde en utpräglad brittisk accent, vilket inte gjorde saken sämre. Det ska erkännas att även det manliga sällskapet tystnade under denna mycket välsjungna föreställning
Tjejerna som han försett med rött vin brukade mjukna till och efter att han valt ut ett offer genomförde han det sista momentet. Det handlade om att få nån slags snabb fysisk kontakt och det vanligaste knepet var att ”vilka små händer fröken har..” Och sen trycka den stora bulgariska bonnahanden mot den stackars oskyldiga, okyssta utbytesstudentens lilla, bleka motsvarande. Ibland kunde det ske via tårna vilket gjorde saken än mer raffinerad.
 
Oftast fick man ett meddelande om att en ny kontinent beslagtagits eller liknande men det hände även att man var där när det hände. I början kunde det vara smärtsamt eftersom man i vissa fall blev bestulen på nån man tyckte om lite, men efter ett tag började man följa Daniels arbete mer ingående och även imponeras av det. Daniel visste vad han gjorde och var oemotståndlig, så sant.
 
För ett par år sedan fick jag indikationer på att Mojon var borta, besöken på barerna blev färre och inte alls lika uppmärksammade av det motsatta könet. Visserligen har det gått lite upp och ner men nu är det nog tyvärr definitivt. Daniel har glömt låten som gjorde honom till den frusna hankatt en gång var. Alla resor tar slut.
 
RIP Dannes Mojo, 5 dec 2008-12-05
 
/Johan