För några veckor sedan fick vi ärva ett par kassar med gamla barnkläder. Vissa av kläderna har gått runt i släkten och bland annat fanns där en röd liten kofta som både min syster och jag hade när vi var små. I en av kassarna fanns också ett jättesött litet rosa linne.

Det har slagit mig många gånger att jag inte brukar tänka på Korvas som bärare av något speciellt kön. Det spelar liksom ingen roll, hon är en liten bebis och en liten person och det är inte mer med det. Men när Lisa för några dagar sedan hade klätt henne i det rosa lilla linnet var det plötsligt en näpen liten flicka som satt framför mig, och jag såg på henne med andra ögon. Hela mitt förnuft sa att det var samma bebis som dagen innan och dagen innan dess, men någonting djupt rotat sa någonting annat. Jag är säker på att jag bar Korvas med mjukare händer den dagen, extra mån om hennes skörhet.

Tusen gånger har jag svurit åt filmer där någon muskelknutte till man öppnar en burk åt sin hjälplösa kvinna. ”Låt henne öppna den själv för i helvete!”, ropar jag. Men någonstans sätter det sig ändå, vare sig man vill eller inte. Och även om jag intellektuellt sett vet att det är löjligt blir jag ändå mer imponerad när en tjej är bra på att bygga än när en kille är det. Och jag märker så väl att många tycker att det är extra fint och speciellt, nästan gulligt, när jag är med Korvasson, men inte när Lisa är det. Vi är barn av vår tid och måste vara på vår vakt. För hur fritänkande vi än anser oss vara så finns det tusen handlingar man gör av gammal vana och de gamla vanorna är inte fria. Därför känns det oerhört viktigt att kontrollera de handlingar man faktiskt är medveten om.

Visst, i färgläran är rosa en färg som vilken som helst. Men i det verkliga livet är det en färg med en historia och en färg förknippad med ett beteende och en roll. Det är klart att man i viss mån fortsätter att konservera betydelsen av rosa, genom att aktivt välja bort den också, men inte i samma grad. Och så länge Korvassons egen farsa behandlar henne annorlunda, för att hon bär ett rosa linne, så är en färg inte bara en färg.

Jag kunde inte somna inatt och låg och vred mig och blev stressad över att jag inte kunde somna och så blev det ännu svårare. Jag var fast i en klassisk loop, helt enkelt. Tillslut gav jag upp och tänkte att jag skulle förstöra Lisas natt också om jag fortsatte att leva om, så jag gick upp och tog ett varv i lägenheten. Sen gick jag och kollade till Korvasson och kände att det luktade illa i hela rummet och när jag gick fram till sängen låg hon och sov i ett hav av bajs. Det är fjärde natten i rad nu, som det har hänt. Jag fick göra en totalrengöring av både säng och bebis, det var skit ända upp till axlarna.  Men jag tror att vi knäckte gåtan idag. Hon brukar få havrevälling innan hon går och lägger sig, men den tog slut för några dagar sedan och då har hon fått majsvälling istället. Majsvällingen måste vara boven.

Efter förmiddagsvilan åkte Korvas och jag till söder, där vi skulle bli fotograferade för tidningen Barn och föräldrar. De har ett pappareportage i nästa nummer och jag och två andra pappor blev intervjuade. Korvas skötte sig ypperligt i studion och vi bjöd på våra finaste poser. Sedan gick vi och köpte havrevälling och började promenera hemåt. I gamla stan gick vi förbi pappas jobb och gjorde en spontan påhälsning. De är fina ihop Korvasson och pappa och jag tänkte som jag tänker varje gång de träffas, att de borde träffas oftare. Pappa presenterade oss stolt för en massa människor. ”Det här är min son och det där är mitt barnbarn”, sa han. De flesta blev förtjusta över Korvassons närvaro och det komiska var att alla (och det var ganska många) frågade: ”Vad heter han” eller ”och det där måste vara din sonson?”. Korvasson var nämligen klädd i blått.

Och en flicka i blått är en pojke.

Varför Kan man inte bara låta Barnen välja själva? Vill flickorna leka med Barbie kan de väl få göra det!?

Med handen på hjärtat. Hur ofta väljer vi någonting själva? När vi väljer, väljer vi utifrån de ramar som tidigare generationer har givit oss. Om vi går emot dessa ramar så ”antiväljer” vi utifrån samma ramar. När jag inte köper rosa saker till Korvas så ”antiväljer” jag. Med andra ord lika påverkad av ramarna. Dock med en förhoppning om att mitt antival ska göra korvas ramar lite lite annorlunda.

Är det ingen skillnad på flickor och pojkar då? Vad spelar det för roll om flickor leker med dockor och pojkar med verktyg, kan man inte bara få vara sig själv? Dessa frågor är direkt inspirerade av MÅNGA kommentarer i den stilen till mitt inlägg ”en bra start”.

Huruvida det finns några skillnader mellan pojkar och flickor (utöver de biologiska), är ju i princip omöjligt att veta, när ramarna för hur de ska vara redan är givna. Vad man vet är att flickor och pojkar blir bemötta på olika sätt. Och hur man blir bemött formar i väldigt hög grad individen. En pojke blir annorlunda bemött om han är ”klädd som en tjej” och vice versa. Hur har man då någonsin ens en liten chans att vara ”sig själv” och inte ett kön? 

Kan någon ge mig en riktigt bra anledning, som inte bygger på tradition, till att den här idiotiska Barbie-butiken i Buenos Aires inte även riktar sig till pojkar? Jag tror inte det.

Finns det någon?

Igår var vi på läkarbesök med Korvas. Någon sorts halvårskontroll. Slutsats: Korvas är en normal bebis.

Korvas är en normal bebis med en normal försäkring. Vi hade en gravidförsäkring först, som vi häromveckan gjorde om till en barnförsäkring. Om man tecknar den före barnet är ett halvår kan man mot ett extratillägg försäkra sig mot medfödda sjukdomar. Den täcker t.ex. eventuella bokstavskombinationer som skulle kunna visa sig i framtiden.

Ett par dagar efter att vi hade postat formulären, trillade svarskuvertet ned i brevlådan. Man kunde känna på kuvertet att det var mjukt och att det måste innehålla något annat än bara papper. Efter en sekunds julklappskänsla sprätte jag upp kuvertet och hällde ut innehållet. Länsförsäkringars välkomstpresent till min lilla Korvas kom i form av ett par ROSA (!) strumpor, som utöver Länsförsäkringars logotyp, ironiskt nog var beprydda med texten ”EN BRA START”.

Om någon på Länsförsäkringar mot förmodan skulle ramla över den här bloggen får de gärna tala om för mig på vilket sätt det är en bra start att skänka bort rosa strumpor till små flickor, innan de ens själva har förstått vilket kön de har. Det är ju så otroligt enkelt att bara ge fan i att skicka rosa strumpor till flickor. Vad sägs om att köra på gröna till alla nästa år. Banbrytande! Det ska erkännas att det inte ligger någon djuplodande undersökning bakom detta. Jag har bara helt fräckt förutsatt att pojkarna har fått en annan färg. Jag är rent av beredd att satsa pengar på att de är blå.

Om jag till äventyrs har fel, och alla barn har fått rosa strumpor, vill jag be Länsförsäkringar om ursäkt och hela idéen med det här inlägget faller pladask. Rosa är ju trots allt en väldigt fin färg. Men visst ser man framför sig hur de på länsförsäkringars kontor har två stora kartonger, en med rosa och en med blå strumpor och så läser de i pappret: ”jaha Edith” och så slinker ett par rosa ned i kuvertet?

Visst kan det kännas bagatellartat att bråka om färgen på ett par strumpor, absolut. Men Korvas lär ju inte vara den enda som har fått ett par strumpor till skänks. Många tusen strumpor har skickats ut och ett stort bolag har i sin allra första kontakt med en ny liten människa gjort skillnad på pojke och flicka. Då känns det helt plötsligt inte så oviktigt längre.

Korvas passar bra i kalla färger. Undrar om man kan byta?

”När man har fått ett så fint namn, så får man ändå heta Korvas”. Så uttryckte sig min mormor när hon första gången träffade min dotter. Edith, Moa, Harry  står det i personbeviset. 

Jag måste börja rakt på med eld, annars funderar och funderar och funderar jag bara på hur jag ska börja. Vad ska det här handla om då? Är det något slags pappaperspektiv på tillvaron?  Ska jag skriva om flaskmatning och amningsfascism, trubbel med myndigheterna, den stora kärleken till min dotter? Eller ska jag skriva om att svälja sin stolthet och stå i en ring iklädd badmössa och sjunga skruttenluttenli skruttenluttenli på babysimmet?  Kommer jag ens att våga nämna de dagar när livet är skit och piss och man är rädd att man kommer att kasta sitt barn i väggen om hon inte håller tyst snart? Ska jag skriva om hur det kan komma sig att Korvas får ett par rosa strumpor i välkomstkuvertet från länsförsäkringar? Eller att jag blir uppriktigt stolt över att hon kan sitta i femton sekunder utan att trilla?

Så många frågor… Jag ska skriva om ditten och datten så får det bli vad det blir.

Vadå Harry?! Ja! Vadå vadå Harry!?