Sanningen att säga så saknar jag Lisa. Jag saknar henne enormt mycket. Jag vill visa henne på så många sätt att jag är lycklig med henne och att jag älskar henne, men det får liksom inte plats i vardagen. I alla fall alldeles för lite plats, därför att småbarnslivet håller strupgrepp på en ibland. Det här är baksidan med bebistillvaron, helt utan tvekan. Det är småbarnslivets fula röv, så att säga.  Jag saknar att vara bara med Lisa. Att plötsligt säga: ”Du, ska vi inte gå ut och ta en bärs” och sen göra det. Bara sådär. Jag saknar att vakna bakis med Lisa och inte behöva gå upp förrän man känner för det. Inte för att jag längtar efter att vara bakis, men för att det är en situation som ganska väl illustrerar en frihet som man får ge upp, när man har barn, den friheten man har tillsammans.

Det är konstigt hur man faktiskt tvingas göra slut lite grann med sin partner när man skaffar barn. Det är det svårt att förbereda sig på. Man är så fokuserad på hur ens förhållande till barnet ska bli, inte på hur förhållandet till den man skaffar barn med kommer att bli. Det är nog många som tar det lite för givet. Och även om man fortfarande är ganska fri, när man är två, så är det en enskild frihet. Det är så många saker man inte kan göra tillsammans, därför att den ena måste vara hemma med barnet, och det är skittråkigt. Barnvakt i all ära, men det kräver en viss framförhållning. Och det är inte heller omöjligt att vid de tillfällen man har skaffat barnvakt så är man så trött att man bara vill gå hem igen och lägga sig.

Ändå så är jag jävligt lycklig. Och jag kan fortfarande inte smälta hur fantastiskt det är att Korvas finns och hur fantastiskt det är att jag får dela henne med Lisa. Den gråa trista vardagen har ingenting med Korvasson att göra och samtidigt har det har allt med henne att göra. Men det som tär är situationerna som uppstår runt Korvas och inte Korvas. Men man får ha fler känslor samtidigt, det är helt i sin ordning. Man kan vara lycklig över någonting och sakna någonting annat så in i helvete mycket, samtidigt.

Det är okej.

Jag träffade bara Korvas ett par timmar på morgonen idag, innan jag gick iväg och jobbade. Det har inte varit så mycket jobb den senaste tiden så det är ju bra, men det kändes inte bra att komma hem långt efter att Korvasson hade gått och lagt sig. Imorgon kommer jag att gå upp före henne och komma hem sent. Imorgon kommer jag inte att få träffa min lilla bebis alls, inte ens en liten stund på morgonen.

För nitton månader sedan var tanken på barn avlägsen. Kanske någon gång, tänkte jag. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och idag tar jag ut min saknad i förskott och får en liten klump i magen över att det kommer ha gått två dygn utan att jag fått vara med Korvas.

Kasten är tvära i cirkusen livet.