Idag har jag varit hemma hos en kär vän och närvarat vid ett bodelningsförsök. Jag var där som moraliskt stöd, därför att min väns ex hade med sig ett moraliskt stöd. Det var riktigt infekterat och jag visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Jag satt och ritade på ett papper och sa inte ett pip. Men det fanns heller inte särskilt mycket för mig att säga. Själva bodelningsförsöket gick åt helvete kan man säga. Det blir en riktig soppa när alla föremål ska dras fram och värderas. Och så finns det så mycket bakomliggande känslor att själva värderingen av ett föremål blir väldigt svår.

Jag minns att jag hittade en bodelningslista en gång, från mina föräldrars skilsmässa, i en av mammas pärmar. Jag antar att det inte var den gemensamma listan, utan mammas förslag på delning, därför att fördelningen var otroligt ojämn. ”jag tar bilen och pappa dammsugaren” o.s.v. Och varenda liten pinal fanns med, till och med skurhinken med tillhörande svamp. Jag minns också väldigt tydligt ett bråk som mina föräldrar hade om en sophink på toaletten. En sådan som man trampar på så åker locket upp. Mamma ville slänga den därför att hon tyckte att den var äcklig och pappa tyckte att om vi skulle slänga allt som mamma inte tyckte om så skulle vi inte ha någonting kvar. Det här bråket var ganska nära skilsmässan och den lilla sophinken fick nog vara symbol för en besvikelse över ett förhållande som höll på att gå åt pipan. Jag kan tillägga att den äckliga lilla sophinken levde kvar i många år efter skilsmässan. I mammas hem.

Alldeles nyss skrek Korvas till. Jag gick upp och stoppade om henne, satte i nappen och klappade henne på pannan, varpå hon tryggt somnade om. Och jag hoppas så innerligt att hon slipper vara med om den skit en skilsmässa innebär.

Just nu känns det som om hela världen håller på att skilja sig. Överallt gör folk slut och det är jävligt tråkigt. Det är jobbigt att se människor man tycker om ledsna. Några gör slut i samförstånd och några bråkar och kommer inte alls överens. Någon blir ensam kvar i sin bostad och någon annan blir utan. De större barnen sluter sig och de mindre får ont i magen och de minsta förstår ingenting. Vissa ifrågasätter om det någonsin funnits något fint och vissa vet att det gjort det men att det förvandlats till något fult och vissa känner ingenting. Det är skit.

En våning upp ligger Korvas och sover. Först ska jag kolla så att hon andas som hon ska och sen ska jag lägga mig och krama Lisa.

När mina föräldrar skilde sig hade jag precis fyllt tretton. Jag fick veta det en knapp vecka innan jag skulle börja i sjuan i en ny skola. Om det finns bra och dåliga tidpunkter för en skilsmässa så var det här en dålig. Jag levde i en värld där man är liten men måste vara stor på samma gång och i takt med att de jämnåriga började umgås mer och mer på fritiden, drog jag mig istället undan. Det var en stor trygghet som rycktes bort över en natt. Jag minns hur tomt det kändes när man skulle duka bordet och av vana dukade fram för fyra fast det bara var tre som skulle äta. Små saker som tydligt påminde om att allt var annorlunda. Men så lär man sig snabbt att hålla masken och bygger upp ett ansikte som är hårt. Det behöver man när den största synden är att visa sig svag. För hellre att folk tror att man är arg eller sur än att de förstår att man är ledsen.

När jag senare i livet tillbringade tid i flickvänners och andra vänners hem, med familjer som fortfarande var intakta, märkte jag hur mycket jag saknade det där. Det var som att öppna locket till ett stort hål som fanns kvar, trots att jag nu var vuxen. Jag kände mig som en girig snyltgäst som roffade åt mig av andras familjeliv, för att fylla ett gammalt tomrum. Då kunde jag nästan snudda vid känslan av att vara i en familj och låtsas tillhöra den. Men det skedde aldrig utan ett stort sting av avundsjuka över att familjekänslan för dem var självklar, när min bara var till låns.

För några dagar sedan stod jag köket och hackade lök och Korvas satt på golvet och var grinig. Molly stod i duschen och Lisa höll på att ta av sig ytterkläderna i hallen. Korvas hamrade på en liten apparat som hon ärvt av sin sex år äldre morbror. En sån där apparat som spelar små melodier om och om igen när man slår på knapparna. En apparat som man ganska snabbt är frestad att kasta in i väggen. Men mitt i alla ljud av elektroniska barnvisor och gnälliga bebisskrik och ljudet av vatten som strilade från duschen och jackor som prasslade i hallen, smög det sig på mig en underbar pirrande känsla, som när man är förälskad. En känsla av att jag stod där mitt i en familj.

En familj som är min egen.