Idag har jag varit hemma hos en kär vän och närvarat vid ett bodelningsförsök. Jag var där som moraliskt stöd, därför att min väns ex hade med sig ett moraliskt stöd. Det var riktigt infekterat och jag visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Jag satt och ritade på ett papper och sa inte ett pip. Men det fanns heller inte särskilt mycket för mig att säga. Själva bodelningsförsöket gick åt helvete kan man säga. Det blir en riktig soppa när alla föremål ska dras fram och värderas. Och så finns det så mycket bakomliggande känslor att själva värderingen av ett föremål blir väldigt svår.

Jag minns att jag hittade en bodelningslista en gång, från mina föräldrars skilsmässa, i en av mammas pärmar. Jag antar att det inte var den gemensamma listan, utan mammas förslag på delning, därför att fördelningen var otroligt ojämn. ”jag tar bilen och pappa dammsugaren” o.s.v. Och varenda liten pinal fanns med, till och med skurhinken med tillhörande svamp. Jag minns också väldigt tydligt ett bråk som mina föräldrar hade om en sophink på toaletten. En sådan som man trampar på så åker locket upp. Mamma ville slänga den därför att hon tyckte att den var äcklig och pappa tyckte att om vi skulle slänga allt som mamma inte tyckte om så skulle vi inte ha någonting kvar. Det här bråket var ganska nära skilsmässan och den lilla sophinken fick nog vara symbol för en besvikelse över ett förhållande som höll på att gå åt pipan. Jag kan tillägga att den äckliga lilla sophinken levde kvar i många år efter skilsmässan. I mammas hem.

Alldeles nyss skrek Korvas till. Jag gick upp och stoppade om henne, satte i nappen och klappade henne på pannan, varpå hon tryggt somnade om. Och jag hoppas så innerligt att hon slipper vara med om den skit en skilsmässa innebär.

Just nu känns det som om hela världen håller på att skilja sig. Överallt gör folk slut och det är jävligt tråkigt. Det är jobbigt att se människor man tycker om ledsna. Några gör slut i samförstånd och några bråkar och kommer inte alls överens. Någon blir ensam kvar i sin bostad och någon annan blir utan. De större barnen sluter sig och de mindre får ont i magen och de minsta förstår ingenting. Vissa ifrågasätter om det någonsin funnits något fint och vissa vet att det gjort det men att det förvandlats till något fult och vissa känner ingenting. Det är skit.

En våning upp ligger Korvas och sover. Först ska jag kolla så att hon andas som hon ska och sen ska jag lägga mig och krama Lisa.

Just nu värker det i hela kroppen och jag har precis kommit hem, efter att ha jobbat hela dagen och halva natten. Suttit på knä och sågat har jag gjort, inför den nya utställningen ”Polyglottolalia” på Tensta konsthall som har vernissage imorgon, eller idag egentligen. Jag måste bara sova nu känner jag.

Vid sådana här tillfällen blir jag alltid väldigt sugen på att plocka upp Korvasson och kramas lite med henne innan jag går och lägger mig, men så kan man ju inte göra. Man väcker inte den bebis som sover, bara sådär för sitt eget höga nöjes skull. Ska man väcka en bebis mitt i natten så ska man ha en riktigt god anledning.

Om jag till äventyrs skulle få lite tid över imorgon på dagen så ska jag försöka klämma in ett riktigt inlägg. Det vore bra, för den här skiten kan man ju knappast stå för.

Och då kan jag ända stå för väldigt mycket skit.

Vilken förstklassig skitmorgon!

Jag vaknade upp, efter vad som borde ha varit tillräckligt med sömn, oerhört trött och arg som ett bi. Finns egentligen ingenting att vara arg på. Eller, det gör det visst, jag är arg på precis allting.

Just efter att jag gått upp skulle jag rafsa ihop lite kläder som låg här och där och stoppa in dem i garderoben. En öppen garderob med en stång i toppen som håller ett skynke man kan dra för. När jag matar in kläderna är jag möjligen lite fumlig och den där jävla stången trillar ner och slår mig på hakan. Då tror jag för en sekund att allt ska brista. Men jag plockar lugnt upp den och slår den så hårt jag kan in i garderoben (så att det blir ett jack) och hänger sedan tillbaka den.

Korvas är snorig och har svårt att äta för att hon måste andas med munnen. Jag funderar på om jag ska gå och köpa en sån där snorsugare som jag har sett. Man stoppar in ena sidan i näsan på barnet och så suger man i den andra. Det känns som att man ska få hela snorbollen i munnen, men allt fastnar i ett filter på vägen.

Jävligt fiffigt.