Nu blir tvungen att fortsätta på ett sidospår på ett sidospår från gårdagens inlägg, om att trampa i klaveret och då inte försöka rädda situationen. Egentligen ville jag fortsätta på det spåret redan igår, men det blev för långt. Någonstans måste man dra gränsen mellan ett blogginlägg och en bok. Det här har ingenting med Korvas att göra, men hon opponerar sig säkert inte.

Jag tror att det här är mitt första minne av en tafatt räddning av en situation som inte hade behövt räddas. En situation och ett klavertramp som uppstod i och med själva räddandet.

Det var lunchrast i skolan och jag måste ha gått i trean eller fyran. Innan jag hämtade mat var jag tvungen att gå på toaletten och när jag tvättade händerna skedde en liten olycka. Strålen från kranen var så hård att det skvätte upp en massa vatten, som naturligtvis landade på och runt min jylf. Jag blev panikslagen. ”Fan, de kommer tro att jag har kissat på mig”, tänkte jag. Men jag kunde ju inte stanna därinne hela dagen och vänta på att det skulle torka, så jag försökte förgäves sträcka ner tröjan över jylfen och gick ut.

När jag hade hämtat maten och var på väg för att sätta mig, gick jag förbi ett bord med äldre tjejer. De gick i sexan och jag minns fortfarande hur stora jag tyckte att de var. Samtidigt som jag passerade bordet brast de ut ett stort skratt och jag ville bara sjunka genom golvet. De måste ha upptäckt den blöta fläcken och skrattade nu åt mig för att de trodde att jag hade kissat på mig. Jag gick vidare mot det bord som jag hade i sikte, samtidigt som flickorna fortsatte att skratta.

Men precis innan jag satte mig så var det någonting inom mig som bara inte stod ut vid tanken på att de trodde att jag hade kissat på mig. Jag kände att jag inte kunde leva med det, så jag vände mig om och gick tillbaka och ställde mig framför tjejerna och sa: ”Hörrni, nu skrattar ni säkert för att ni tror att jag har kissat på mig, men det har jag inte, jag råkade bara spilla vatten på toaletten”. ”VA!”, utbrast en av tjejerna skrattande, varpå alla började skratta långt mycket högre och starkare än tidigare. Jag vände mig om igen och gick tillbaka mot mitt bord, nu med vetskapen om att det var åt mig de skrattade. Givetvis hade de inte tagit någon som helst notis om mig tidigare, men nu trodde de definitivt att jag hade kissat på mig. Fy fan vad underligt gjort.

Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det.