Jag har skrivit en lista med saker jag ska ta tag i och satt den på kylskåpet. Några punkter är saker som är ganska lätta att utföra, men de tar upp lika mycket plats på listan som de svårare och det är viktigt att få bocka av lite punkter då och då. Överst på listan står det: Köpa kromatyg. Alltså sådant tyg man kan ha som bakgrund när man filmar eller fotograferar, så att det blir lätt att i efterhand frilägga det man fotograferat.

Igår åkte Korvasson och jag till världens bästa tygaffär, som ligger i Sundbyberg, för att bocka av första punkten på listan. De har precis allt. Om man tycker om tyger och inte känner till den här affären, så är det bara att plocka fram pennan och anteckna ”Sundbybergs textilcentrum”. De har till och med sålt tyger till sagan om ringen. Korvas skrek på bussen på vägen dit. Inte för att hon var ledsen eller så, utan för att hon var missnöjd och ville ha konstant uppmärksamhet. Det är ett gnälligt skrik med rynkad panna, ett skrik som håller på att gå mig på nerverna. Hon slutade bara när bebisen bredvid, skrämd av hennes oväsen, började gråta. Men så fort bebisen bredvid slutade gråta, satte hon igång igen, tills bebisen bredvid började gråta igen och så vidare. Nu är det andra veckan i rad som hon skriker på det där sättet. Mest när det är Lisa eller jag som är i närheten. Det är skriket från en bebis som ställer stenhårda krav på omedelbar närhet.  Jag jobbar så hårt jag kan på att ignorera henne, det måste vara bästa medicinen. Men ibland måste jag plocka upp henne bara för att få vila öronen ett tag.

Innan vi gick till tygaffären gick vi in på ett café så att Korvas kunde få sitt middagsmål och jag en kaffe. Men så fort skeden närmade sig hennes mun så rynkade hon pannan och skrek. En vän till mig har jämfört det här med att precis ha matat sitt barn med att få nya liv i tv-spel. När man är klar med matningen har man ett visst antal timmars frihet till nästa mål. Men när bebisen vägrar äta ställs allt på ända. Man tankar ju inte sin bil med två liter, när det är tio mil till nästa bensinmack. Här kan man föreställa sig att Korvas var min bil och närmaste bensinmack var hemma, där det fanns mer mat. Lyckligtvis lyckades jag pressa i henne det mesta, genom att gnugga henne på kinden med handen, varpå munnen, nästan robotlikt öppnade sig och jag fick en chans att snabbt som en vessla kila in skeden i gapet. Och det var inte av samarbetsvillighet som hon svalde, utan bara för att så snabbt som möjligt kunna återgå till att rynka pannan och skrika igen.

Senare, med nya liv och ett illgrönt och ett lilablått och ett onödigt tyg i bagaget, begav vi oss hemåt. Det onödiga tyget bestod i ett annat grönt tyg, som genom något missförstånd klipptes upp av damen i tygaffären, innan jag hann reagera på att det var fel. Och istället för att säga till henne att det var fel tyg, så sa jag: ”Jo just det, jag vill ha ett sånt där illgrönt tyg också”.

 Jag har egentligen inte råd att vara dum i huvudet.

När det nya året bara var fem dagar gammalt var min syster och hennes man gladare än på länge. De hade äntligen lyckats få sin yngste son att sova på nätterna och de upplevde att de hade fått livet tillbaka. Lyckan visade sig vara kortvarig då han började trixa igen efter några dagar. Tydligen sover han extra dåligt när det är fullmåne och till och med halvmåne. Det låter ju lite flummigt det där, men många har svårt att sova när det är fullmåne. Jag har också upptäckt att vissa sömnlösa nätter har sammanfallit med fullmåne. Det kan ju såklart vara tillfälligheter, men varför inte. Bara för att man vet väldigt lite om någonting behöver det inte vara flummigt. Det är ju stora dragningskrafter man har att göra med. Och kan månen, med hjälp av solen, lyfta hela havet när det är flod borde det vara en baggis att lyfta en människa ur sömnen.

Korvas har hittills varit likgiltig till om det är fullmåne eller inte. Vi har haft en oförskämd tur med ett barn som sover. Redan efter en månad, när hon fick sova i sin egen spjälsäng började Korvasson att sova hela nätter. De första månaderna vaknade hon en gång per natt för att äta, men snart sov hon hela nätterna. Eller sov och sov, hon vaknade nog ganska ofta men låg och babblade lugnt för sig själv en stund och somnade sedan om. De senaste veckorna har hon varit lite bökigare och ganska ofta börjat skrika när man lägger henne i sängen och så har hon oftare vaknat och skrikit på natten. Visserligen har hon varit snorig rätt länge, men det känns som om det är något annat i görningen också. Jag antar att hon har blivit medveten om att hon blir lämnad ensam i sitt rum och så har hon förstått att hon kan påverka det genom att skrika. Det fungerar fortfarande relativt bra men jag hoppas att det utvecklas åt rätt håll, när förkylningen har lagt sig.

Eftersom jag ofta skriver på nätterna är det lite avgörande. Jag kan klara mig på ganska lite sömn. Får jag sova sex timmar mår jag fint och jag klarar mig hyfsat på mindre. Men då måste det vara god sömn. Tre- fyra timmar som avbryts flera gånger av skrik och tillfällen när man måste gå upp och klappa på henne och stoppa i nappen, räcker inte på långa vägar. Hade det inte varit så väl att vi är två och kan turas om att gå upp med Korvas på morgonen hade det varit ohållbart. Nu kan jag vara skittrött varannan dag och bara lite trött varannan.

Men jag känner att min framtid som nattbloggare hänger på en mycket skör tråd.

Igår var det 30-årskalas. En av Lisas bästa vänner fyllde år och festen var hos oss, därför att vår lägenhet var mer lämpad för ändamålet än födelsedagsbarnets egen. För Lisa och mig innebar det dessutom en chans att vara på fest tillsammans.

På dagen hjälpte jag en kompis att flytta och kom hem i lagom tid för att hinna med en snabbdusch innan gästerna skulle anlända. Efter duschen föll det på min lott att ansvara för bebisen från helvetet. Hon skrek när jag försökte mata henne och hon skrek när jag försökte få henne att sova. Jag försökte mata henne igen men hon bara skrek och skrek. Och när jag försökte suga snoret ur näsan på henne skrek hon, om möjligt, ännu mer. Sen lade vi oss på sängen, jag och mitt gallskrikande, tomatröda barn. Hon tystnade ibland, små korta stunder av utmattning, men bara för att samla ny kraft att skrika ännu mer.

Jag älskar Korvas, men det är inte kärlekens vackraste ansikte som visar sig i dessa stunder. Trots att jag tänkte på att försöka se from ut och andas lugnt, var det storm inombords. ”Sov då för i helvete om du är trött!” tänkte jag. Otroligt frestad att bara tejpa igen munnen på henne och gå ut till de andra. Vidare tänkte jag att jag inte förstår hur föräldrar till barn med kolik överhuvudtaget står ut. Hade jag haft pengar skulle jag givit en rejäl slant till alla föräldrar med kolikbarn, de som inte redan tagit livet av sig, och sagt: ”Här har ni till öronproppar och antidepressiva medel. Ni gör ett fantastiskt jobb!”.

Till slut hade hon inga krafter kvar och slocknade plötsligt. När hennes andetag hade blivit någorlunda jämna gick jag ut till de andra och öppnade en öl.

Idag var vi på barnkalas allihop. Lisa, Molly (min förpubertala styvdotter), Korvas och jag. När vi kommer fram väser Molly: ”Du hade väl kunnat säga att det var ett barnkalas vi skulle gå på!”. ”Shit vad pinsamt!”. Jag hade i min enfald trott att det var underförstått när jag köpte loss hennes gamla synth för att ge i present till födelsedagsbarnet, som hon visste var min kompis son.

Hursomhelst stannar vi ett par timmar och vräker i oss bakelser, trots att vi nog egentligen borde ha ätit mat. Sedan kollar vi efter en lämplig buss hem, förvärmer en flaska mat åt Korvas, tar farväl och börjar traska mot hållplatsen.

Efter att vi har klivit på bussen och parkerat barnvagnen tar det inte många minuter innan både Lisa och Molly, som redan mådde illa av alla bakelser, känner sig åksjuka på den slingriga vägen. Lisa blundar koncentrerat för att inte kräkas. Jag sitter med Korvas i knät och snett mittemot mig sitter en tant som ogenerat stirrar på oss och ler. Hon ler på ett sätt som om det hon såg vore oerhört anmärkningsvärt och rörande. En pappa med sitt barn! Men Korvasson är både hungrig och trött och flaskan är för varm och hon är sannolikt för hungrig för att somna, varpå hon börjar skrika som en stucken gris.

Jag har alltid blivit stressad av barnskrik på bussar och tunnelbanor och många gånger bitit ihop käkarna och tänkt: ”Kan inte nån få tyst på den där jävla ungen”. På senare tid har jag till fullo förstått att föräldrarna till ”den där jävla ungen” är minst hundra gånger så stressade som medpassagerarna. Leendet hos tanten snett mittemot mig, som ingalunda har slutat stirra, har nu bytts ut mot ett kritiskt, ifrågasättande uttryck. Som att jag inte har någon aning om vad jag håller på med och som att hela situationen är opassande, närmast stötande. Jag svettas och pulsen slår och jag blir provocerad av tantens blickar.

Ibland inbillar jag mig, det vet jag. Men ibland inbillar jag mig inte, det vet jag också. För en pappa är aldrig riktigt lika bra på att ta hand om ett barn som en mamma. Ibland går det åt helvete. Man feltimar en måltid eller lyckas inte riktigt söva sin bebis i tid och då skriker de. Bebisar gör det. Det är kanske det de är allra, allra bäst på.

Min första reaktion är att jag vill sätta Korvas i knät på tanten och säga: ”Här, varsågod, då kan ju du ta henne!”. I nästa sekund vill jag bara skrika ut: ”SLUTA STIRRA! DET FINNS INGEN MORSA I HELA VÄRLDEN SOM ÄR BÄTTRE ÄN JAG PÅ ATT TA HAND OM KORVAS, FATTAR DU DET!”

Naturligtvis gör jag inget av detta och efter vad som känns som en evighet, men i själva verket bara är några minuter, lugnar sig Korvas (och även jag, bör tilläggas). Och vi fixar det, vi reder upp situationen. Jag och den enda morsan i hela världen som har kompetens som kan mäta sig med min, när det kommer till Korvas.

Nämligen Korvassons egen åksjuka morsa.