Jag vet inte om det är våren som ligger i luften eller vad det är, men igår var jag bara så otroligt glad. Det tar emot lite att det skulle vara vädret, jag tycker verkligen inte om att allt ska vara så kemiskt. Att en temperatur och ett klimat ska påverka hela ens väsen så. Jag skulle önska att man stod över det, att man hade större kontroll över sitt humör och sina känslor. Men likväl så är det underbart när det händer. Det är fantastiskt att känna sig närvarande och lycklig utan någon egentlig anledning.

Babysimmet var magiskt igår. Varmt i vattnet och en otroligt glad och nöjd och nästan naken bebis vid min sida. Leve nakentiden. Hon tyckte att hela passet var skitkul och hade nog kunnat hålla på lika länge till. Under en övning hängde hon alldeles själv i kanten på bassängen och såg både stolt och förvånad ut.

Sedan duschade vi länge. Först satt hon på golvet och jag lät en massa vatten rinna över henne så att hon inte skulle bli kall och sen plockade jag upp henne och så stod vi så väldigt länge för att det var så otroligt härligt med närheten och det varma vattnet. I båset bredvid stod en man i fyrtiofemårsåldern och duschade. Normalt sett brukar det inte vara så mycket prat i duschen, eftersom nakna främlingar tenderar att vara lite blyga för varandra, men mannen kom fram till mig och sa: ”Fy fan vad mysigt! Min dotter är sjutton nu och allt har varit jättefint mellan oss, men nu är man den fulaste och äckligaste och jobbigaste människan på jorden och det är skitsvårt”. Han hade något drömmande i blicken och förflyttade sig förmodligen flera år tillbaka i tiden, till då han fick krama sin dotter hur mycket han ville.

Korvas var helt slut efter simningen och hade dessutom missat sin förmiddagsvila, så jag tänkte att hon skulle få sova ordentligt innan vi gick hem. Efter en timme trodde jag att hon skulle vakna och gick in på gården, men när jag tittade under täcket, sov hon djupare än någonsin. Så då satte jag mig på en bänk och plockade fram min bok och då kom lyckokänslorna. Det kändes bara så bra allting. Att sitta och läsa på en fin gård, men sin tryggt sovande bebis bredvid sig och lite vår i luften. Då kände jag att jag måste skriva några rader, men hade inte med mig något anteckningsblock. Istället skrev jag allt det här i ett enda långt sms till mig själv. Det längsta sms jag någonsin skrivit, var till mig själv.

Och sedan tillbaka till boken.

Nu var vi alltså i precis det läget vi fasade för. En bebis som krävde enormt mycket tid och en katt som vägrade sluta kissa på möblerna. Hur jobbigt det än kändes så lutade det åt att vi skulle göra oss av med katten, situationen var ohållbar.

Krokodiltårarna rann på Molly när vi förvarnade henne om vad som med stor sannolikhet skulle ske. Jag hade fått tipset av en tjej i en djuraffär att i nästan hundra procent av fallen, slutar katterna att kissa på möblerna om de får gå ute på dagarna. Vi hade redan gjort en del halvhjärtade försök att göra henne till en gårdskatt, men nu hängde allt på det kortet. Vi sa till Molly att om hon ville att Ahlgren skulle få vara kvar måste hon engagera sig mer i frågan. Ahlgren var livrädd ute på gården och behövde vänjas in, i sällskap av någon familjemedlem. Molly vägrade ta ut henne. För hur stor hennes kärlek till katten än var så fanns det en risk att någon från en äldre årskurs kunde se henne ute med en katt, det bor nämligen andra från hennes skola på samma gård. Det var tydligen helt otänkbart för någon med hennes image att visa sig ute med en katt. Vad skulle folk tro? Jag var stenhård och sa att vi hade fullt upp med Korvas och om hon inte hjälpte till skulle vi göra oss av med katten. Hon grät och skrek och ropade ”idiot” åt mig när hon drämde igen dörren (med katten i famnen). Efter två minuter kom fyra stycken ”förlåt-sms” i tät följd. Jag väntade en kvart innan jag svarade. Lite jobbigt måste det få kännas när man ropar idiot åt styvpappa, tänkte jag.

Våra hot om att göra oss av med katten var tomma visade det sig. För varje gång katten kissade på en möbel sa vi: ”Händer det en enda gång till så ryker hon”. Problemet är att jag är svag för den här katten och det var jag i sällskap av Korvas som tillslut vande henne vid gården. Men det funkade! Katten slutade kissa inne och bajsa också för den delen, helt och hållet. Kattlådan är torrare än Sahara. Ingen blev gladare än Molly, både för att katten får stanna och för att hon på tisdagar, tillsammans med att diska efter middagen, har som uppgift att tömma kattlådan. Nu kan man visserligen räkna på ena handens fingrar de gånger hon verkligen har plockat upp korven. Jag har nästan alltid redan hunnit göra det. Dels för att jag glömmer bort att det är tisdag och dels för att jag har någon tanke om att katten gärna så fort som möjligt vill bli av med skiten. Får Ahlgren bestämma vill hon nog inte vänta till fem minuter innan Fisen ska gå och lägga sig.

En av sidoeffekterna med att Ahlgren har blivit en gårdskatt är att hon, från att knappt ha haft en röst alls, kan sitta vid ytterdörren och jama hundra gånger i sträck. När jag är på dåligt humör irriterar det mig till vansinne. ”Käften katten” skriker jag. ”Du har ju precis varit ute och ville ju inte stanna, eftersom det regnar. Det regnar fortfarande, titta ut genom fönstret för fan”. Ju färre folk det är i lägenheten desto grövre blir mitt språk mot katten. När Korvas och jag är ensamma med Ahlgren ropar jag vid dessa tillfällen: ”Håll käften katten, jag dödar dig om du jamar en gång till!”. Om mitt hjärta inte varit så svagt för Ahlgren och jag hade stått vid mina ord, hade hon behövt åtminstone niohundra liv för ha klarat sig fram till idag.

Nu är istället problemet att Ahlgren aldrig går på lådan, hon håller sig i timmar(har jag i alla fall trott). Jag har varit oroad över de smärtor hon måste känna när vi är borta i flera timmar och hon är ensam i lägenheten, med full tarm och blåsa. Nu har det dock visat sig att när den fina jorden i rabatten på gården inte finns tillgänglig.

Så duger det gott med den fina jorden i våra blomkrukor.

Korvas sover på soffan. Lisa sover i sovrummet och här sitter jag.

Katastrofen är ett faktum. Johan Palm åkte ur igår och Molly har pappavecka så vi har inte till fullo kunnat stötta henne i hennes sorg. Hon hade en kompis, som inte är fullt lika hysterisk när det gäller den numera forne idolstjärnan, som sov över hos henne igår. En egen krisberedskap. De hade en tyst minut och tände ljus runt ett foto av Johan.

För någon månad sedan sms:ade Molly till mig och frågade om vi kunde trycka en t-shirt med Johan Palm på i helgen. Vi har tryckt t-shirts ett par gånger tidigare. Eller vi och vi. Jag säger alltid att hon måste driva projektet så hjälper jag gärna till, men det slutar alltid med att hon har gått och lagt sig och jag sitter uppe med skalpellen och skär snirkliga mönster i schablonpapper. Ibland är jag stenhård. Då blir det ingen t-shirt.

Hur som helst, när sms:et kom var jag ute och gick med min svåger. Jag övertalade honom att han skulle svara henne från sin telefon och skriva: ”Johan Palm är död”. När han hade skickat iväg det fick jag honom att må lite dåligt genom att fråga om det verkligen var passande att skicka sådana meddelanden till ett barn. ”Det är ju inte säkert att hon förstår att det är ett skämt”.

Inom kort kom svaret: ”Idiot!”, trots att hon inte visste vem som hade skickat meddelandet. Då kände han sig lite lugnare.