Här hemma smids det planer för framtiden. Det är stora saker på gång.

Krisförberedelserna inleddes på allvar idag. Johan Palm (idolstjärnan) ”hängde löst” igår igen, följt av Mollys sedvanliga andningsstillestånd. Reaktionen när han verkligen åker ut kan ju bli katastrofal. Vi har försökt förklara för Molly att det är bättre ju snabbare han åker. Och så har vi pekat på exempel från tidigare år, där vinnarna har varit de som syns minst efter tävlingen. Lisa har också berättat att om Johan vinner så kommer han att bli Lasse Berghagen, och det vill hon ju inte. Inget ont om Lasse men i en elvaårings värld är han inte nummer ett. Det var länge sedan han var med i tidningen ”Okej”, så att säga.

Snön hade lagt sig som ett stort duntäcke över gården när jag tittade ut. Det gjorde mig glad och för ovanlighetens skull tynade den inte bort med en gång. Till och med nu, ett halvt dygn senare, ligger den kvar. Med den globala uppvärmningen i tankarna var jag inte sen att förstå att det här kunde vara den absolut sista chansen för någon, söder om polcirkeln, att få uppleva snö. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till om jag inte lät Korvas få ta del av den? Särskilt när det, som i hennes fall, är så att den sista chansen sammanfaller med den första. Alltså, på med Korvassons tjockaste overall, övertyga Molly att det här var en chans hon inte ville missa och sen ut i kylan. Och det spelar ingen roll hur strama alla världens budgetar än må vara, eller hur varm den här planeten än håller på att bli.

För det är omöjligt att inte vara lycklig när man ser sin bebis göra sitt livs första snöängel.