Här nedan ser vi Korvas bakom, om inte den sista så i alla fall en av de sista snökatterna för den här säsongen. En bedrövlig syn, men vårsnön bjuder inte på mer fräschör än så. Korvas ville i vanlig ordning att fler katter skulle tillverkas efter denna, men att skulptera snökatter utan vantar är en plågsam konst. Man kan tycka att katten verkar primitiv och borde kunna göras i en hast, men det har man bara delvis rätt i. Att fästa dit öron och svans, även på en förhållandevis primitiv katt, tar tillräckligt mycket tid i anspråk för att man ska hinna bli ordentligt frusen om händerna.

Efter en halvtimme på gården ville jag gå upp, men det ville inte Korvas och för att inte förstöra den goda stämning vi hade byggt upp var jag tvungen att berätta om mitt brådskande ärende i hemmet. Ett ärende som jag vanligtvis håller tyst om, även för mina närmaste.

”Pappa måste bajsa” sa jag varpå Korvas omedelbart ryckte till. Det här var ett språk hon verkligen förstod och utan protester lät hon sig ledsagas till trappuppgången.

”Pappa bajsa, Kåjas bajsa, mamma bajsa, Sejke bajsa, Måly bajsa” ekade det, i takt med våra brådskande fotsteg, i trapphuset på vägen upp.