”Min pappa”, säger Korvas till alla som råkar vara i närheten, när jag kommer för att hämta henne på dagis. ”MIN PAPPA” fortsätter hon några gånger till, efter att jag har lyft upp henne i famnen, för att försäkra sig om att alla verkligen har hört vems pappa de har att göra med. Jag passar på att pussa henne så mycket jag kan då, för hon är mer mottaglig för pussar där än i hemmet.

I fredags var det inte så kallt ute, så vi gick till en liten park för att leka en stund, innan vi gick hem. Vi kastade snöbollar och jag försökte pricka olika saker i naturen och varje gång jag träffade sa hon ”oj”, eller ”bokk”. Sen ville Korvas pröva, så jag kramade snöbollar och hon kastade iväg dem så att de landade ett par centimeter framför hennes tåspetsar. Man skulle kunna tro att hon i själva verket släppte dem till marken, men det var absolut frågan om kast, även om de var korta, för vid varje försök tycktes hon övertygad om att hon skulle träffa ett mål som låg säkert tjugo meter bort. Hon tvivlade inte en sekund på att hon skulle lyckas. Jag hade ju gjort det, så varför skulle inte hon kunna? Varje gång en snöboll landade vid hennes fötter ropade hon också ”oj” eller ”bokk”, och var inte alls missnöjd över sin insats. Och varför skulle hon vara det? Varför skulle ett kort kast vara sämre än ett långt?

Istället för att släpa ut elkatten i den blöta snön, som hon först insisterade på, byggde jag en liten kattfamilj av snö. Hon accepterade mina minst sagt ofullkomliga skapelser som om de vore livs levande katter, och eftersom de aldrig verkade bli mätta matade hon dem med snö, precis som jag nyss hade gjort, och sa ”namnam, namnam”. Skapelseprocessens roligaste moment att titta på, var när öronen sattes dit.

När hon började bli trött, satte hon sig på en bänk bredvid katterna och nu fick även elkatten sitta vid hennes sida. Då började Korvas gå igenom alla i sällskapets öron – de tre snökatternas, elkattens, hennes egna och mina. Sammanlagt tolv öron som alla måste pekas ut och nämnas vid namn. ”Öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra.”

Plötsligt kom en bekant gammal tant med sin hund förbi. En mycket vänlig dam, med kort minne, som alltid glömmer bort att vi har träffats tidigare. ”Vilken söt flicka” brukar hon säga, när jag har Korvas, men den här gången tyckte hon att katten var söt. Och även om jag var frestad att tro att hon syftade på någon av mina snökatter, så är jag tämligen säker på att det var elkatten hon pratade om. Korvas var naturligtvis mest fokuserad på hunden och sa först ”voff” och tittade sedan uppmanande på mig och sa ” pappa hätta”. Som om det var fritt fram för mig att bara gå och hämta hunden, bara för att hon ville ha den.

När damen hade gått, klappade Korvas med sin handskförsedda handflata på den snöslaskiga bänken, på platsen bredvid sig och sa ”pappa sitta här”. Jag skrapade bort det värsta slasket med foten och satte mig. Jag blev blöt och kall ganska omgående, men Korvas verkade så nöjd över att vi satt där tillsammans att jag inte ville resa på mig. Så satt vi där, nöjda och utan att säga ett knyst.

Korvas, elkatten och jag.

 

(Katten på bilden har ingenting med katten i historien att göra. Det är en rekonstruktion som gjordes dagen efter, då kameran inte var med vid det första tillfället. Korvas däremot har allt med historien att göra, även om hon här på bilden är en dag äldre än när historien utspelade sig. Och visst blir det lite kusligt, en krock i tid och rum, när man tänker på att katten på bilden är en dag yngre än den i historien. De tar liksom ut varandra, Korvas och katten, så att det blir som om historien aldrig hade ägt rum.

Ändå känns allt så verkligt.)