Igår hade Korvas och jag vårt sjätte och sista återbad och har därmed tagit igen alla missade tillfällen. Gruppen i lördags var en såkallad syskongrupp, så förutom bebisarna fanns där deras lite äldre syskon med i vattnet. Korvas kom dock syskonlös. De andra bebisarna var bara hälften så gamla, så nivån på övningarna sattes efter dem. Och eftersom Korvas inte har varit den mest framstående simmaren i sin grupp, tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att repetera lite. Möjligen fick hon bättre självförtroende av att vara äldst i klassen för i en av övningarna skedde något enastående. Det finns en övning som går ut på att bebisen ska hänga i tummarna på föräldern och så snurrar man runt med dem och de ska hänga kvar av egen kraft. Jag har aldrig varit ens i närheten av att komma dit med Korvasson tidigare. Första gången hade instruktören till och med mage att klaga på storleken på mina tummar. Hon sa att det kunde vara svårt för en så liten att hålla i så stora tummar och så föreslog hon att jag skulle använda lillfingrarna istället, vilket gjorde allt om möjligt ännu knepigare. Igår tänkte jag att det i alla fall är värt ett försök och till min stora glädje och förvåning hängde hon kvar i ett stadigt grepp om mina tummar. Och som vi snurrade, varv efter varv, medsols och motsols och jag lyfte upp henne i luften och sänkte ner henne med ett plask och lyckan var total. För mig i alla fall, Korvas verkade lagom road. Antingen var det för att göra mig glad som hon krampaktigt höll sig fast, eller så var det ren och skär rädsla.

Senare på dagen hade vi några kompisar hemma och då bjöd hon på sin nya fantastiska min, som följdes av stora skratt och applåder. Det var som om någonting väcktes inom Korvas då. Hon gjorde minen om och om igen och njöt av uppmärksamheten. Jag tror att det i den stunden föddes en entertainer i henne. Låt oss bara hoppas att hon så småningom hittar andra uttrycksmedel för att roa sin publik.

 För med idiotminen som sitt enda trick, kommer hon inte att bli rik.

Korvas hängde med fram till att hon lärde sig att sitta, men sedan la hon av. Efter det har hon suttit där man har satt henne och inte gjort några försök att ta sig därifrån. Hon sträcker sig efter saker men ger ofta upp om de ligger för långt bort. Hon sitter där hon sitter och äter skräp från mattan, damm och noppor. Hon är en ganska effektiv borttagare av noppor även om hon av rörelseskäl inte kan beta av några större ytor åt gången. Men när en liten yta är ”avnoppad” är det bara att flytta henne till nästa, som en ko på grönbete ungefär. När hon väl har spanat in en liten bit damm eller en frestande noppa är hon snabb. Jag har flera gånger försökt hindra henne, men hon har hunnit före och sen har det visat sig vara svårt att ta ut skräpet ur munnen på henne. Hon biter ihop käkarna hårt och vrider och vänder på huvudet. Sedan sitter hon och pratar och tuggar som om det var ett tuggummi hon hade i munnen.

Sedan en vecka tillbaka har hon dock gjort enorma framsteg på rörelsefronten. Hon har lärt sig snurra. Tidigare har hon blivit frustrerad när någonting har hänt bakom ryggen på henne och försökt vrida huvudet hela varvet runt. Men nu har hon perfekt trehundrasextiograderskoll och kan snurra både medsols och motsols.

 Så nu sitter hon allt som oftast och pratar, snurrar och äter skräp.